Mobbning i arbetslivet är tillåtet

Mobbning i arbetslivet är tillåtet

Om inte i teorin så i vart fall i praktiken

Julen närmar sig och i år innebär jul- och nyårshelgerna ganska mycket ledighet. Ledighet som för många inte bara är en skön avkoppling utan en chans att slippa sina antagonister – kollegorna eller cheferna. Närmare 300 människor tar sitt liv varje år och 1000-tals mår mycket dåligt p.g.a. att de är mobbade på jobbet. För dem är de många helgdagarna en befrielse, en chans att återhämta sig för att klara av att återvända till jobb efter helgerna.

Man brukar tala om två typer av mobbing:
1) handlingar som upplevs som personligt nedvärderande såsom kränkande kommentarer, retas, sprida rykten, ge samma person kritik gång på gång, påminna om misstag, ignorera, skälla ut och skämta grovt om.

2) handlingar som gör det svårt att kunna utföra jobbet såsom att inte kunna nå mål, en orimlig arbetsbörda, ignorera åsikter, frånta ansvar, hindra åsikter, ge uppgifter långt under kompetensnivå etc.

För många blir det svåra konsekvenser i form av långtidssjukskrivningar, psykisk ohälsa och enligt forskare kan mobbingoffer få samma psykiska symtom som personer som blivit torterade (PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom).

Trots detta finns det inte mycket man kan göra åt detta. Som jurist är tyvärr det bästa och enda rådet man ge den mobbade att de ska försöka byta jobb. För i de här fallen är det den mobbade, inte mobbarna som måste flytta sig. Detta för att lagen i dagsläget inte ger så mycket hjälp. De lagar som ligger närmast till hands är diskrimineringslagarna som säger att man inte får särbehandla någon negativt på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, handikapp, könstillhörighet, sexuell läggning eller ålder. Om man har ”turen” att mobbas på någon av de grunderna finns det möjlighet nå framgång i ett mobbingmål, men inte p.g.a. själva mobbingen utan p.g.a. att man kan visa att man är diskriminerad. Om man istället har oturen att vara ”en vanlig Svensson” som råkat hamna i skottgluggen för en eller flera mobbare så är inte chansen att vinna ett mål så stor. Speciellt inte om mobbingoffret ”bara” drabbats av psykiska besvär – då är det i princip omöjligt att vinna målet eftersom det är svårt med bevisningen. Det är svårt att bevisa vad psykisk ohälsa beror på och som oftast finns det ingen som vill vittna. Den mobbade är oftast väldigt ensam!

Den enda gång man egentligen kan nå framgång i dagsläget är när det handlar om provocerade uppsägningar. Då finns det skydd i arbetsrätten. En arbetsgivare får inte, vare sig direkt eller indirekt uppmana någon att säga upp sig. Så även om arbetstagaren själv säger upp sig kan det i vissa fall betraktas som en olaglig uppsägning från arbetsgivarens sida. Ändå är det ingen lätt väg att gå speciellt inte om man är nedtryckt och kanske har förlorat allt vad självkänsla och självförtroende heter.

Jag, och många med mig, menar att det krävs lagstiftning för att komma till rätta med problemet. Antingen borde mobbing kriminaliseras och anstiftare/mobbare måste kunna ställas till personligt straffansvar. Alternativet är att arbetsmiljölagen skärps så att den kan användas effektivare.

Oavsett hur lagstiftningen löses så är det viktigt  att det finns möjlighet att begära skadestånd, dels för att ge upprättelse, dels för att avskräcka mobbarna.

Som jurist känns det tungt att behöva tala om för en person som orkat ta sig till oss för att få hjälp, att det de upplever och utsätts för är moraliskt förkastligt men att vi inte kan hjälpa dem juridiskt, eftersom lagen i princip tillåter mobbning.  Facket sviker lika ofta som arbetsgivaren. Fackföreningarna vet hur hopplösa dessa fall är och väljer ofta att inte engagera sig i dem. De ägnar sig istället främst åt löneförhandlingar och uppsägningsfrågor. För att lagstiftning och praxis ska förändras krävs det att fackföreningarna vågar ta dessa mål och verkligen driva dem hela vägen, även när det verkar hopplöst.

                                                                                                                                        Diana Sälöen
                                                                                                                                        Bitr. Jurist

 

Myndigheters inkonsekventa förhållningssätt till bevisvärde

Ska det få finnas skillnader i hur ett bevisvärde bedöms beroende på om det är ett juridiskt ombud som åberopar det eller en myndighet?

Asylsökanden kommer många gånger från mer eller mindre okända provinser från länder som har andra kulturer och annorlunda sociala normer mot vad vi är vana vid i Sverige. Därför kan det behövas ganska omfattande research för att kunna finna stöd för en asylsökandens utsagor. Det är långt ifrån säkert att det räcker med att leta i källmaterial från Migrationsverkets LIFOs dokument, utan dessa dokument kan av naturliga orsaker omöjligt rymma upplysningar om alla förhållanden i alla tänkbara provinser i världen. Ofta är dokumenten också ett eller ett par år gamla vilket gör att de inte alltid är så tillförlitliga.

För att den asylsökanden ska få tillgång till en rättvis prövning av sitt ärende, är det därför av avgörande vikt att det juridiska ombudet tar sig tid att söka upp aktuell bevisning för den asylsökandens berättelse. Det är alltså inte tillräckligt att använda det begränsade material som ett LIFOs dokument innehåller, utan man måste titt och tätt vända sig till nyhetsbyråer och frivilligorganisationer på nätet som ofta har befunnit sig direkt på plats i den provins där den asylsökanden kommer ifrån och därför besitter uppdaterad information från det berörda stället.

Tyvärr är det så att detta material nästan alltid bedöms som varande av ”ringa bevisvärde” enligt Migrationsverket och Migrationsdomstolen. Detta resulterar i att dessa myndigheter väljer att bortse från det åberopade material och i stället uteslutande går på den otillräckliga informationen man finner i LIFOs dokumenten. Det leder i sin tur till att myndigheten inte finner stöd för den asylsökandens berättelse. Detta för att man helt enkelt inte litar på berättelsen, trots att det juridiska ombudet har kunnat hitta aktuell och dagsfärsk dokumentation som ger stöd åt de skäl som anges för att den asylsökanden är i behov av internationellt stöd.

Är det då rimligt att samma myndighet som bedömer material från internet som varande av ”ringa bevismaterial” i andra fall själva använder utskrift hämtade direkt från t ex Wikipedia som bevis mot en asylsökandens skäl? Kan det anses utgöra ett källkritiskt förhållningssätt?

För mig framstår det som varande oseriöst att dokumentation från t ex Al Jazeera eller BBC inte räknas som trovärdigt bevismaterial, medan samma myndighet kan utvisa en asylsökande grundat på åberopande av ”bevismaterial” hämtat från Wikipedia eller i bästa fall den bristfälliga LIFOs dokumentationen.  Som alla vet är Wikipedia en sida där vem som helst kan publicera material rörande nästan vad som helst. LIFOs dokumentationen är en sammanställning som tillhandahålls av Migrationsverket, vilket inte gör dokumentationen till en oberoende källa då det finns risk att viktig och ibland livsavgörande nyanser inte framkommer i dokumentationen. Det kan till exempel röra sig om de verkliga förhållandena för statslösa palestinier i Mellanöstern eller verkligt myndighetsskydd för personer som riskerar drabbas av hedersrelaterat våld.

Vad jag efterlyser från myndigheternas sida är ett konsekvent sätt att bedöma det bevismaterial som åberopas, vare sig om det kommer från myndigheten själv eller från ett juridiskt ombud.

Helene Nilsson
Paralegalpraktikant

JURIDIKEN HAR OCKSÅ KÄNSLOR

Jag brukar alltid tala om för mina klienter att i juridiken finns inga känslor. Det finns svart och vitt, bevis och bevisbörda, sunt förnuft är ofta oanvändbart. Lagtexten förstås ofta inte av gemene man, inte ens vi jurister förstår alltid vad lagstiftaren avsett. Vi går till förarbeten, kommentarer och andra förklaringar av det som är skrivet.

I dag läste jag Dagens Juridik och fann till min stora glädje att visst finns det känslor hos lagstiftarna….
Jennifer Rush´s gamla hit förklarar mycket: Jag är din kvinna och du är min man, när helst du söker nå mig ska jag göra allt jag kan…

´Cause I am your lady, And you are my man

 Whenever you reach for me I´m gonna do all that I can.

 We´re heading for something, Somewhere I´ve never been

 Sometimes I am frightened But I´m ready to learn

 ´Bout the power of love
http://www.youtube.com/watch?v=lrY-nC6QYwk

Vi har vid flera tillfällen läst om äldre människor som tvingas leva åtskilda när de blir gamla och att den enkla anledningen är att de har olika vårdbehov.

I Aftonbladet den 24 juli 2010 kunde vi läsa följande:

"Tvingas leva isär - efter 64 år ihop" I artikeln kunde vi läsa om Erik som inte längre fick bo tillsammans med dementa hustrun Margit.

Ett år senare har ingen förändring skett. Sydsvenskan skriver i en artikel att när fler äldre förväntas bo hemma innebär det ofrivilliga skilsmässor, då bara en av två makar behöver och får rätt till vårdboende. Sydsvenskan träffade Sven och Inga Kaudern från Malmö som efter 69 år ihop tvingades leva isär, eftersom bara en av dem behövde vård.

Dessa onödiga och ofrivilliga skilsmässor kommer i de flesta fall nu förhoppningsvis vara ett minne blott. Den 1 november 2012 träder nämligen en lagändring i kraft, som ger de gamla rätt att bo ihop.

Socialtjänstlagen slår numera fast det är skälig levnadsnivå, att få fortsätta att bo tillsammans med sin make/maka eller sambo på särskilt boende, även om bara ena parten har ett vård behov och behov av ett särskilt boende.

I propositionen föreslås en ändring i socialtjänstlagen (2001:453) som slår fast att äldre människor, som varaktigt har levt tillsammans och sammanbott, ska kunna fortsätta att göra det även när den enes behov kräver boende i en särskild boendeform för service och omvårdnad för äldre människor.

Enligt förslaget ska det för den som har beviljats eller beviljas boende i en särskild boendeform för äldre personer ingå i en skälig levnadsnivå att kunna fortsätta att sammanbo med sin make eller sambo oavsett om personerna har olika omsorgsbehov.

Uttrycket skälig levnadsnivå som förekommer på flera ställen i socialtjänstlagen är mycket subjektivt, vilket har märkts genom att de olika kommunerna gör olika bedömningar av vad som är just skälig levnadsnivå. För en del kommuner är det självklart att man ska få bo tillsammans även som äldre, för andra inte.

På samma sätt är det för de flesta av oss är skälig levnadsnivå att få hjälp att laga sin egen mat, medan kommunen kanske tycker att: - Nej, skälig levnadsnivå är att få mat över huvudtaget. Om den sedan är tillagad långt ifrån hemmet, inte är vad man vill äta eller i den mängd man tycker man behöver, spelar ingen roll.

Eftersom lagstiftaren i de flesta fall inte satt ner foten och talat om vad som är skälig levnadsnivå är det glädjade att lite känslor nu tagit sig in i juridiken och att det genom ändringen i socialtjänstlagen fastslås att skälig levnadsnivå, det är i vart fall att få leva tillsammans med sin partner och livskamrat, även när man blivit gammal.

Läs gärna propositionen  

http://www.regeringen.se/content/1/c6/19/27/12/93ac9995.pdf

 Diana Sälöen

Strukturell diskriminering av statslösa palestinier från Libanon?

Den libanesiska regeringen beviljar inte uppehållstillstånd till de palestinska statslösa flyktingarna, som har befunnit sig i djup misär i Libanons flyktingläger sedan kriget mot Israel 1948.

Palestiniernas mänskliga rättigheter kränks dagligen genom libanesisk lagstiftning. De flesta yrken är inte tillgängliga för palestinierna och de får inte äga mark enligt en lag från 2001.

95 % av palestinierna har inte tillgång till offentlig eller privat sjukförsäkring och en tredjedel av flyktingarna lider av någon form av kronisk sjukdom på grund av de mycket dåliga förhållandena i lägren.

Personer som inte har ID-kort riskerar att arresteras och misshandlas av den libanesiskaarmén, något som berör nästan alla flyktingarna eftersom ytterst få ID-kort har beviljats. Vittnen berättar att alla familjer i dessa bosättningar har upplevd godtyckliga arresteringar, misshandel, fängsling på felaktiga grunder och trakasserier från militärens underrättelsetjänst. Vare sig vuxna eller deras barn kan få ID-kort, vilket hindrar dem från att åtnjuta en rad andra ”medborgerliga” rättigheter.

Olika grupper och terroristorganisationer gör livet osäkert för dem som bor i flyktinglägren. Den libanesiska armén och den libanesiska polisen gör, genom sina godtyckliga arresteringar och misshandel, det omöjligt för en våldsdrabbad palestinier att vända sig till dem för att få hjälp. Detta sammantaget gör att det råder laglöshet i flyktinglägren. Palestinierna kan inte räkna med myndigheternas beskydd, tvärtom är det representanter för myndigheter som står för en stor del av trakasserierna mot flyktingarna.

Vad händer då om en ung, manlig palestinier som utsätts för denna diskriminering samt har blivit utsatt för personliga hot och beskjutningar, söker asyl i Sverige med åberopande av utlänningslagens 4 kapitel paragraf 1?

Denna paragraf definierar en flykting  som:  

En utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse, eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda. Vidare står det att som flykting ska även anses:

En utlänning som är statslös och som – av samma skäl som anges i första stycket befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, återvända dit.

Vid Migrationsverkets asylutredning framkommer det hur mannen vid flera tillfällen har blivit beskjuten och han kan uppvisa skador som bevis. Han är märkt på grund av sin fars dödande åt en politisk grupp i lägret, därför måste han betala faderns skuld med sitt eget blod.  Han har mottagit personliga hot till livet vid flera tillfällen och påpekar att han inte kan få skydd av de libanesiska myndigheterna, som trakasserar palestinierna.

Migrationsverket prövar mannens asylskäl mot Libanons landinformation, som myndigheten själva tillhandahåller i sin Lifos-databas, och finner att situationen i Libanon inte är av sådan art att den är skyddsgrundande. Den unge mannen har därför, anser Migrationsverket, inte anledning att känna en välgrundat fruktan för sitt liv. Detta trots de välkända förhållandena i flyktinglägren där mannen kommer från.

Varför prövas palestinier, som kommer från flyktingläger, mot Libanesiska förhållanden, när det inte är dessa förhållanden som råder i lägren?
Det står i ett tilläggsdokument till landinformationen på sidan 5 att palestinierna i praktiken inte kan få någon assistans av libanesiska myndigheter, då dessa vare sig kan eller vill bistå med kontroll över, eller säkerhet i lägren.  Detta uppfyller kriterierna för asylskäl i Utlänningslagen.

Varför vägs inte denna information in i beslutet?

Här ser vi första steg i den strukturella diskrimineringen som sker mot de statslösa palestinierna. Hade det varit en asylsökande från till exempel Somalia, hade denne kunna åberopa sig sitt lands säkerhetsläge och få asyl i Sverige. Varför bedöms liknande säkerhetslägen så olika beroende från vilket land den asylsökande kommer? Bedömningen förefaller snarare utgå från den asylsökandes nationalitet än från en objektiv säkerhetsbedömning.

Vad händer då vid ett överklagande till Migrationsdomstolen som, precis som Migrationsverket, har en utredningsskyldighet? Migrationsdomstolen borde känna till att det inte finns något skydd för mannen att hämta och att hans mänskliga rättigheter kränks, eller?
Nej, Migrationsdomstolen bedömer inte heller den allmänna situationen i Libanon som varande skyddsgrundande, varför en individuell prövning görs. Återigen åberopar mannen risken att bli offer för blodshämnd och trakasserier, samt att han inte kan få skydd av de Libanesiska myndigheterna.

Migrationsdomstolen anser inte att det finns en hotbild mot honom, att han har utsatts för förföljelse eller annan omänsklig behandling, eller att hans skäl är tillräckliga. Migrationsdomstolen vidhåller bedömningen och utvisningen kvarstår.

Sista instans blir Migrationsöverdomstolen. Här fordras det prövningstillstånd, något som ytterst få beviljas då det kräver att en av två punkter är uppfyllda, varav den ena punkten nästan i sig utgör en friskrivning. Det återkommer jag till.

Den första punkten är att domen kan få betydelse som prejudikat, alltså vägleda hur andra liknande fall ska bedömas. Här ska man formulera en rättslig prövningstillståndsfråga. Det ska då vara något som inte har prövats tidigare. Svårt, mycket svårt.

Annars ska det finnas synnerliga skäl, exempelvis om Migrationsdomstolen begått ett grovt rättegångsfel. Denna punkt förklaras dock efterföljande med att även om Migrationsdomstolen borde ha gjort en annan bedömning räcker det inte för att Migrationsöverdomstolen ska ge prövningstillstånd.  Man kan således inte få en s k ändringsdispens.

När prövningstillstånd inte beviljas fastställs att Migrationsdomstolens dom ska gälla och mannen ska utvisas till Libanon och återvända till flyktinglägret.

Palestinierna utsätts således för strukturell diskriminering, då systemet i såväl Libanon som här i Sverige är uppbyggt så att de inte har någon reell möjlighet att söka asyl på de grunder som anges i lagstiftningen. Gällande rättspraxis gör att Migrationsverket och Migrationsdomstolen sätter upp sådana beviskrav, att det för den asylsökanden i princip inte finns några trovärdiga bevis att tillgå. Landinformationen, som inte utgör s k Lifos-dokumen, och som beskriver diskrimineringen av palestinierna i Libanon, vägs inte in i bedömningarna, eftersom den bedöms som otillräcklig för att utgöra grund för uppehållstillstånd.  Hur kan även Migrationsdomstolen bortse från landinformationen och det som är kända fakta, utan någon form för motivering?

Palestinierna degraderas på så vis till icke-människor, då vare sig Libanon, Sverige eller det internationella samfundet vill erkänna deras misär och bevilja asyl. De utesluts på så sätt från att kunna åtnjuta basala mänskliga rättigheter som rätten till liv, trygghet, frihet, egendom och arbete.

                                                                                                                         Helene Nilsson, Paralegal

Genererar rättsskyddet rättssäkerhet?

Jag har tidigare skrivit om den rättsosäkerhet som drabbar de människor som kommer i tvist med myndigheter såsom t.ex. försäkringskassan, samma sak gäller för tvister inom arbetslivet och i viss mån också sjukvården. Är då rättssäkerheten garanterad i de fall där rättsskydd verkligen beviljas?

I England talar man om ”equality of arms” innebärande att parterna ska vara jämbördiga i rätten. Rättsskyddet, som ingår i hemförsäkringen, ska garantera denna jämbördighet och att alla ska garanteras juridisk hjälp oavsett ekonomisk ställning. En snabb genomgång av egna ärenden och en blick på enkäter som gjorts inom den svenska advokatkåren visar att i Sverige finns inget ”equality of arms” även om så påstås och även om vissa förbättringar gjorts.

Bara självrisken uppgår i de allra flesta försäkringsbolag till 20% av totalkostnaden. Låt oss säga att klientens kostnader når taket på rättsskyddet, vilket hos många bolag ligger vid 125 000 kronor, då måste klienten kunna betala självrisken på 25 000 kronor. En summa många inte klarar att betala. Skulle processen bli ännu dyrare måste klienten utöver de 25 000 även betala alla överstigande kostnader. Slutsatsen blir att det endast är de ”rika” som kan driva en sådan tvist.

Att driva en process i domstol mot ett försäkringsbolag i t.ex. personskadeärenden kan stå den skadade dyrt. Även om vederbörande har rättsskydd via sin hemförsäkring så är taket ofta så lågt, runt 125 000 (se exemplet ovan) att man som ombud måste avråda klienten från att gå vidare till domstol. Dels räcker rättsskyddet bara till i första instans och förlorar man där kan självrisken uppgå till mycket stora belopp eftersom den förlorande parten måste betala försäkringsbolagets rättegångskostnader. Det är inte ovanligt att försäkringsbolaget kallar in både två och tre sakkunniga läkare för att vara säkra på att få den majoritet som rätten så ofta stödjer sig på. Dessa läkares arvode ingår i försäkringsbolagets rättegångskostnader och ska således betalas av den förlorade parten. I sådana fall hamnar man snabbt över gränsen för vad rättsskyddet täcker och risken för stora skulder måste uppmärksammas.

Även om målet vinns i första instans löper käranden en stor risk. Försäkringsbolagen är nämligen mycket medvetna om de låga rättsskyddstaken och kan mycket väl välja att överklaga till nästa instans, trots att de vet att risken för förlust är stor. Detta är inget man på kärandesidan kan påverka. För det fall hovrätten ändrar tingsrättens dom och rättsskyddstaket redan sprängts kan kostnaderna bli mycket höga.  Många gånger måste rådet till klienten bli att ge sig, eftersom de inte har råd att betala om de förlorar i nästa instans.

Här hittar jag i och för sig en positiv sak, i vårt annars urholkade rättssystem, nämligen att det krävs prövningstillstånd i instans två i dessa ärenden. Det är svårt att få prövningstillstånd och om hovrätten inte meddelar prövningstillstånd står tingsrättens dom fast. Detsamma gäller dock dessvärre när omständigheterna är det motsatta, nämligen att försäkringsbolaget vunnit och klienten vill överklaga.

Jag har ovan främst diskuterat stora dyra ärenden mot försäkringsbolag, men situationen är inte mycket bättre i mindre mål t.ex. fordringar. Eftersom självrisken är så hög krävs det i de flesta fall att beloppet det tvistas om ligger runt 50 000 för att det ska löna sig att föra en tvist till domstol. Risken är annars stor att ärendet kommer att kosta mer än det smakar även om målet vinns. Det är klart att om klienten främst är ute efter principer och revansch och inte bryr sig så mycket om ersättning och kostnader så går det bra att driva även mindre mål.  

Diskussioner kring rättsskydd är ett nästintill outtömligt ämne. Det viktiga är att det diskuteras om och om igen och hela tiden förs upp till ytan så att våra lagstiftare inte slår sig till ro med att ”om alla är tysta, då måste allt vara bra”

Inte nog med att rättsskyddet behöver förbättras. I kommande inlägg kommer jag att ta upp ämnet rättshjälp, som inte får blandas ihop med rättsskydd. Här kan det bli så illa, t.ex. vid en vårdnadstvist, att en misskötande förälder, utan inkomst, får full ersättning för sina kostnader medan den skötsamma parten, med fast inkomst, inte får något stöd alls. Det kan leda till att den mest skötsamma parten ger sig, eftersom han eller hon inte har råd med ett ombud, vilket inte alltid är till barnets bästa.

Paradoxalt nog blir slutsatsen här att, till skillnad från i rättsskyddsfrågan, där endast den rike har råd att tvista har i dessa fall endast den fattige råd att driva ett vårdnadsärende i domstol.

/Diana Lindgren Sälöen
Jur kand

FRAMTIDENS SJUKVÅRD?

För att idag få ut ersättning för en personskada, uppkommen p.g.a. en försenad eller felaktig diagnos, krävs det att man vid diagnostiseringen inte använt sig av vetenskap och beprövad erfarenhet eller att diagnosen blivit annorlunda om en av landets skickligaste läkare undersökt patienten och ställt diagnos. Det är idag inte enkelt att ställa rätt diagnos enbart efter symtom, samtidigt är det dyrt att skicka patienten på en massa undersökningar bara ”fall i fall”. I våra besparingstider görs ingen undersökning ”fall i fall”, då får läkaren smäll på fingrarna. Istället försöker man tyda patientens symtom och beställer de undersökningar man anser rimliga med utgångspunkt från dessa symtom. Allt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet eller…?

Jag fick idag tag i en tidning där jag läste en artikel, skriven av Aleksander Kovacevic, med samma rubrik som detta blogginlägg. Alexander hade besökt ”executive health”, vars affärsidé är att genomföra så kallade ”early detection-undersökningar”(screenings) vars syfte är att upptäcka cancer och hjärt- och kärlsjukdomar i tid, och på så sätt rädda liv.

Undersökningarna är i princip bara tillgängliga för den hyfsat välbetalda befolkningen, eftersom de kostar ca 35 000 kronor att genomföra.

För mig som arbetar för människor som blivit felbehandlade, feldiagnostiserade eller för sent diagnostiserade väcker detta en mängd frågor

Den första frågan är om detta verkligen kan räknas som sjukvård? Patienterna, eller kunderna som de ska kallas, är ju inte, såvitt de vet, sjuka när de kommer till kliniken. De flesta är det troligtvis inte heller när de går därifrån, även om det kan vara så i vissa fall.

Omfattas undersökningen av någon ansvarsförsäkring? Vad händer om de missar en sjukdom som deras undersökning borde upptäckt? Kan de ställas till svars då? Det kan också tänkas att patienten/kunden inte har någon sjukdom när de är på undersökningen, men drabbas veckan efteråt av att en tumör omärkligt börjar växa någonstans i kroppen. Kommer personen i fråga ta kommande symtom på allvar? Han eller hon har ju fått ett ”kvitto” på att deras kroppar är friska. Kan man ställa exakt datum på när cellerna fick ”spader” och började bilda tumörer? Det kanske hade börjat när man var på undersökningen.

Jag är inte emot förebyggande undersökningar i sig, tvärtom kan de verkligen rädda liv. Ulf Lillkrona, läkare på Executive health, berättar för Alexander om en man där de hittat ett 80-procentigt stopp i halspulsådern vilket innebär en mycket hög risk för stroke. Mannen i fråga hade inga symtom, men behandlas nu för stoppet och hans liv har räddats innan han ens visste att han var sjuk.

På executive health rekommenderar man att alla över 50 år, speciellt om du är i riskzonen genom ärftlighet, stress, rökning m.m., går igenom en screening vart fjärde år.

I västra Skåne erbjuds alla män att vid 65-års ålder genomgå en aortascreening för att uppmärksamma ev. pågående stopp i aortan. Det är bra eftersom risken ökar med åldern. Men såvitt jag vet så är det en engångsundersökning som erbjuds.

Trots det positiva med förebyggande undersökningar är jag tveksam till de rättsliga framtida effekterna av denna typ av kliniker. Kommer försäkringspremien sänkas om du utför en undersökning? Kommer det kanske krävas att du gjort en undersökning för att försäkringen ska gälla? Eller för att ens få teckna en försäkring? Liknande tendenser finns ju redan, t.ex. får du inte teckna en speciell cancerförsäkring om någon i din närmaste familj drabbats av cancer.

Kanske blir det i stället en väldigt positiv effekt som istället leder till att den offentliga vården får upp ögonen för dessa kliniker och inser att det finns en ekonomisk vinning i att subventionera undersökningen och låta den ingå i den offentliga vården och bli tillgänglig för fler. Ju tidigare en sjukdom upptäcks och behandlas ju billigare blir det för vården och samhället i stort, med färre vårddagar och kortare sjukskrivningar som följd. I sådana fall torde undersökningen dessutom stå under landstingens ansvarsförsäkring för det fall man missar något.

Som sagt väcks många frågor, som jag än så länge inte har några svar på. Det ska bli intressant att följa utvecklingen och se om fler kliniker utanför Stockholmsområdet dyker upp. 

Sverige kränker rätten till en rättvis rättegång och sätter rättsäkerheten ur spel.

Inte sällan händer det att man som jurist möter klienter som inte talar det svenska språket. Behovet av en kompetent och kunnig tolk blir då en avgörande faktor för möjligheten till kommunikation mellan klienten och det rättsliga biträdet. Utan en tolk hade denna kommunikation aldrig kunnat ha ägt rum.

Den kompetens och skickligheter som en viss tolk besitter i sitt eget och i det svenska språket kan ha en avgörande betydelse för en person som befinner sig rättslig process. Tillgången av kontakttolkar i olika språk varierar liksom kvalitén i deras arbete.

En tolks uppgift är agera som en språklig länk mellan två parter och det är detta som utgör den fundamentala grunden för en tolks uppdrag, dvs att exakt översätta det som sägs. En tolk skall inte tillägga, förklara eller lämna egna synpunkter eller svar på en viss fråga som ställs, utan skall endast översätta exakt det som sägs.

Min erfarenhet är att kvalitén på tolkar som används i olika myndighetssammanhang varierar väldigt mycket. En del tolkar utför sitt arbete exemplariskt och uppvisar en hög kvalité i sitt arbete. Ofta är dessa tolkar auktoriserade tolkar eller rättstolkar och har genomgått långa utbildningar och examinationer för att erhålla yrkestiteln, från Kammarkollegiet i Stockholm.  Det händer dock, inte allt för sällan, att tolkar som inte genomgått erforderlig utbildning förordnas i rättsliga sammanhang, där deras språkkunskaper och tolkförmåga spelar en ytterst avgörande roll i kommunikationen mellan de olika parterna. Många har hävdat att förordnandet av icke rättstolkar är till men för den rättssäkerhet som vi jurister är fostrade att värna om.

Noggrannhet och precision är något som ska genomsyrar alla rättsliga processer i vårt land. Den som förordnats som biträde måste iaktta de höga noggrannhetskrav som råder för att upprätthålla en god kvalité i de rättsliga processerna.  Det händer ofta att åklagaren får justera sina gärningsbeskrivningar under rättegångens process för att den exakt ska stämma överens med det verkliga händelseförlopp som ägt rum och som den misstänkte skall ställas till svars för. Ibland och ofta kan dessa justeringar ses som petitesser i sammanhanget. Ett slag med knuten hand kan justeras till ett slag med en halvöppenhand, mängd av narkotika justeras från 1,20 gram till 1,15 gram osv.  Men noggrannhet och precision ska löpa som en röd tråd och ska utgöra en stor del av den rättsäkerhet som skall garanteras alla de som kommer i kontakt med vårt rättssamhälle.

Att det finns rättsregler att tillgå för att garantera rätten till en rättvis rättegång ter sig som en självklarhet i ett modernt rättssamhälle. Förutsägbarhet och rätten till en muntlig förhandling är också rättigheter som ter sig som självklara.

Anta då att du är garanterad rätten till en rättvis rättegång enligt konstens alla regler, samtidig som rätten förordnar en tolk som inte tolkar exakt det du säger eller det som sägs vid en huvudförhandling eller vid en asylutredning. Har du då fått din rätt till en rättvis rättegång bevakad. Har inte rättssäkerheten helt satts ur spel?

Självklart är det så att rättsäkerheten och rätten till en rättvis rättegång inte är uppfylld när en tolk som inte är tillräckligt kompetent förordas i ett ärende. Erfarenhet visa att det är möjligt och vanligt att tolkar, som inte behärskar det språk de tolkar i på en nivå som motsvarar en rättstolk, ändå förordnas i rättsliga sammanhang. Problemet belystes år 2008 av Eva Wendel Rosberg, chef för tingsrätten i Malmö. Därefter har domstolen inte flaggat för problemet.

Detta innebär dock inte att problemet har försvunnit.  Så sent som den 7 mars 2012 uttalade sig rättstolken Hussam Alkublawi, i Sydsvenskan, om den bristande rättssäkerheten inom domstolsväsendet p g a att undermåttliga tolkar förordnades i rättsliga sammanhang. 

Att ignorera tokarnas bristande kompetens gör att domstolen kontinuerligt negligerar den bristande rättsäkerheten som de facto råder. De svenska domstolarna, som förordnar icke kompetenta tolkar för sitt uppdrag, underminerar den ”heliga rätten” till en rättvis rättegång som är en grundläggande minimirättighet enligt Europakonventionen artikel 6.

Av artikel 6 stycket 3 punkten e framgår att en tolk ska förordnas för den som inte talar eller förstår det språk som domstolen begagnar.  Att förordna en tolk som inte besitter den kompetens som man kan begära leder till att syftet, med att en tolk förmedlas i enlighet med artikel 6,  helt urholkas.

Slutsatsen blir således att det inte råder någon rättssäkerhet i mål där tolkar som inte är rättstolkar förordnas och att rätten till en rättvis rättegång i enlighet med Europakonventionen kränks.

Författare Jur kand Canela Skyfacos

Socialstyrelsens tillsynschef vill sålla bort klagomålen från patienter och anhöriga

Den nya lagstiftningen, som avskaffade disciplinpåföljderna inom hälso- och sjukvården och som därmed också avskaffade patienternas rätt att få en domstolsliknande prövning av klagomål mot sjukvårdspersonal, trädde i kraft den 1 januari 2011. Innan dess hade patienter som var missnöjda med vården och vårdpersonal tre möjligheter att framföra sina klagomål, nämligen Patientnämnderna, Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Efter den 1 januari 2011 är patienter och anhöriga hänvisade antingen till Patientnämnderna, som inte har någon möjlighet att ställa krav på vårdgivarna, eller till Socialstyrelsen, vars beslut inte kan överklagas.

Historiskt har det varit så att få klagomål som har anmälts till HSAN av patienter och anhöriga har lett till kritik/disciplinpåföljd. Under 2010 inkom det till HSAN 4 563 anmälningar , varav 85 kom från Socialstyrelsen. Således kom 4 478 anmälningar från patienter/anhöriga.

HSAN konstaterade i sin årsredovisning för 2010 att anmälningarna från Socialstyrelsen kontinuerligt hade minskat sedan slutet av 1990-talet och mellan 2005 och 2007 skedde en drastisk minskning. 2005 var 4,9 av anmälningarna från Socialstyrelsen och 2010 var antalet anmälningar från Socialstyrelsen endast 1,9 av alla inkomna anmälningar. 1998 bestod antalet ärende hos HSAN till 7 % från Socialstyrelsen (220 anmälningar). Under 2010 gjorde Socialstyrelsen 10 anmälningar med yrkande om disciplinpåföljd, men HSAN utdelade under detta år 338 disciplinpåföljder.

Men vad betyder det då för en patient att få sina klagomål prövade? Självklart kan det innebära att man får en förklaring på varför det gick som det gick. Om det är så att något har blivit felaktigt hanterat, får man också svar på det. Oavsett blir anmälan, utredningen och beslutet en upprättelse för en patient som upplever sig ha blivit felaktigt behandlad av vården och vårdpersonalen. Det ger också patienten en möjlighet att lägga det inträffade bakom sig och att gå vidare.

Med den nya lagstiftningen utökade man kretsen för de som skulle kunna göra anmälningar till vården. Samtidigt är det bara Socialstyrelsen som idag kan uttala kritik med anledning av patientanmälningar. Det är bara Socialstyrelsen som kan ge dem den upprättelse som många så väl behöver.

Per-Anders Sunessons utspel, som man kan läsa om i Dagens Medicin nr 15/2012, är ett slag i ansiktet på dessa patienter. Han uttalar att man inte vill utreda alla anmälningar, eftersom anmälningarna (p.g.a. den utökade anmälningskretsen) har ökat. Under 2011 fick Socialstyrelsen in 6 689 klagomålsanmälningar. Nu klarar Socialstyrelsen inte av att utreda alla dessa anmälningar. Man vill ha ett s.k. snabbspår för att kunna avskriva anmälningar från enskilda snabbare. Det kräver en lagändring.

Per-Anders Sunesson vill emellertid inte uttala sig om hur en ändrad lag ska formuleras. Både SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Läkarförbundet är positiva till en förändring. Samtidigt uttalar Läkarförbundets förste vice ordförande Heidi Stensmyren en undran om det är Socialstyrelsens organisation som ligger bakom dessa tankar.

Jag vill spinna vidare på Heidi Stensmyrens uttalande. Socialstyrelsen har nyligen fått skarp kritik av Statskontoret för hur man sköter sitt tillsynsarbete och det finns förslag på att tillskapa en särskild tillsynsmyndighet. Det innebär att Socialstyrelsen kommer att tas ifrån sitt tillsynsansvar för hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Jag har skrivit det förr och gör det igen; Socialstyrelsen klarar inte av sitt uppdrag, vilket Statskontoret också säger i sin kritik.

Självklart är det Socialstyrelsens bristande organisation och tillkortakommanden vad gäller att ta över efter HSAN som ligger bakom tillsynschefens utspel. Han säger dessutom själv att myndigheten måste hitta nya bättre utredningsmetoder och jobba mer med sina processer. Då skulle jag vilja säga: - Ja men gör det då, men ta inte ifrån patienterna möjligheten att få sina anmälningar utredda, utan att tumma på rättssäkerheten.

Om Socialstyrelsens förslag skulle gå igenom har patientens möjlighet till upprättelse minimerats till – en tumme. Uttalandet visar också en bristande respekt för patienterna och deras upplevelser. I vården ska patienterna av vårdpersonalen visas omtanke och respekt. Det borde gälla även från tillsynsmyndighetens sida.

Ewa Wressmark
Advokat

Den framtida organiseringen av tillsynen

Regeringsuppdragen som läggs på Socialstyrelsen har blivit fler de senaste åren. Under år 2010 arbetade Socialstyrelsen med totalt 221 regeringsuppdrag.

En utredning som gjorts om Tillsynsavdelningen visar att det inom avdelningen finns brister både vad gäller tillsynen och rättstillämpningen, och vad gäller ledning och kommunikation. Sedan 2010 är Tillsynsavdelningen indelad i Regionala enheter, som i sin tur är indelade i olika typer av sektioner. Utredningen visar emellertid att det brister i samarbete mellan sektionerna. Detta får till följd att man inte har en enhetlig rättstillämpning inom myndigheten. Nu föreslås ytterligare en omorganisation, som innebär att sektionscheferna på enheterna tas bort. Denna förändring ska vara genomförd i september 2012.

Att generaldirektör Lars-Erik Holm, av tidningen Chef, dessutom har blivit utsedd till Sveriges sämste chef, gör ju inte saken bättre. Överdirektör Håkan Ceder, som inte kunnat dra jämt med generaldirektören, har lämnat Socialstyrelsen. Enligt Dagens Medicin är det emellertid fler chefer som ”sitter löst”. Socialstyrelsen, som alltså ska ansvara för tillsynen över två så viktiga områden som socialtjänst och sjukvård är alltså själv en myndighet i kris. Hur ska en myndighet kunna utöva tillsyn över andra när man inte själv har en organisation som fungerar? Det är inte trovärdigt!

Det pågår en utredning – Vård- och omsorgsutredningen – som i oktober 2011 lämnade ett delbetänkande och som den 15 april 2012 ska lämna sitt slutbetänkande över hur bl a tillsynen av vården ska organiseras i framtiden.

Utredaren Stefan Carlsson utesluter inte att han kommer att föreslå att myndigheter läggs ner och att det tillskapas en tillsynsmyndighet.

I dag är tillsynen är en omfattande och viktig del av Socialstyrelsen. En central fråga för Socialstyrelsens framtida uppgifter är därför om det andra steget i tillsynsreformen, en renodlad tillsynsmyndighet, kommer att genomföras. Om det blir som många tror att det föreslås en helt ny tillsynsstuktur så kommer förändringarna troligen att träda i kraft den 1 januari 2014.

Det ska bli mycket spännande att ta del av Stefan Carlssons slutbetänkande i april.

Ewa Wressmark, advokat

Klarar Socialstyrelsen av sitt uppdrag?

När Socialstyrelsen den 1 januari 2010 tog över tillsynen av socialtjänsten införlivades alla socialkonsulenter på länsstyrelserna till Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter. Från 15-20 personer kom dessa enheter att bestå av 50-60 personer. Vem som helst kan förstå att detta innebär att verksamheten fick växtverk.

När den nya patientsäkerhetslagen kom innebar detta att man fick nyanställa och bilda en helt ny enhet för att hantera alla ärenden som togs över från HSAN. Ett av problemet var naturligtvis att många av dem som anställdes inte hade någon erfarenhet av tillsynsarbete.

När man avskaffade disciplinpåföljderna (Varning och Erinran) och flyttade de anmälningsärenden som härrörde från patienter och anhöriga från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och lade dem på Socialstyrelsen, marknadsfördes detta som en förbättring för patienterna och för patientsäkerheten.

På Socialstyrelsens hemsida kan man läsa att det nya systemet inte kommer att bli någon nackdel för patienten, tvärtom. Enligt den nya lagen ska patienten få information om en vårdskada inträffat, och besked om vad vårdgivaren gör för att det inte ska kunna hända igen. Patienten kan anmäla sina klagomål till Socialstyrelsen. Anmälaren har rätt att ta del av det som tillförts ärendet och ska, innan ärendet avgörs, ges möjlighet att lämna synpunkter på detta. Både den som anmäler och den som blir anmäld ska ges möjlighet att ta del av utredningen, yttra sig och bidra med eget material innan Socialstyrelsen tar något beslut.

Visst låter det bra, men hur har det blivit i verkligheten?

Nu efter drygt ett år kan man konstatera att det blivit raka motsatsen. Socialstyrelsen fick ta över alla ärenden som den 1 januari 2011 låg oavslutade hos HSAN. Det rörde sig om ca 2000 aktiva ärenden som Socialstyrelsen tog över. Varje år tog HSAN emot ca 5 000 ärenden som var anmälningar från patienter och anhöriga. Denna mängd ärenden torde inte minska med den nya lagstiftningen, tvärtom.

10 månader efter att patientsäkerhetslagen trätt i kraft hade Socialstyrelsen 6 000 ännu inte avklarade ärenden på sitt bord. Då fanns det också öppna ärenden som anmälts till HSAN redan 2009. Dessa händelser som anmälts hade alltså inträffat för mer än två år sedan. I Dagens Medicin i oktober 2011 kunde man läsa att Socialstyrelsen januari-oktober 2011 fått in 7 660 ärenden. Det är således uppenbart att Socialstyrelsen håller på att drunkna i alla anmälningsärenden.

Socialstyrelsen själv menar att tillsynen blir lidande av alla anmälningsärenden. Detta synsätt har tyvärr alltid varit förhärskande inom myndigheten, dvs att anmälningar från patienter och anhöriga inte är ”riktig tillsyn”, utan något nödvändigt ont. Under HSAN:s tid hänvisade man med förkärlek dessa anmälare till HSAN. Bemötandefrågor, menade man, skulle handläggas av Patientnämnderna. Socialstyrelsen skulle ägna sig åt den ”finare”tillsynen, i form av egeninitierade projekt mm. Var man skulle få kunskapen om var bristerna fanns funderade man inte så mycket över. Naturligtvis visste väl Socialstyrelsen bäst var tillsynsinsatserna skulle sättas in. Patienter och anhörigas synpunkter var inte så mycket att lägga vikt vid, utan betraktades mest som kverulans.

Mot bakgrund av uttalandet från Socialstyrelsens representanter om att tillsynen blir lidande av alla anmälningsärenden verkar det som att samma syn på patientanmälningar kontra tillsynen härskar inom Socialstyrelsen i dag. Problemet för patienterna i dag är emellertid att HSAN, som dock utredde de anmälningar som kom in, inte längre finns i denna form. Det är hos Socialstyrelsen man ska framföra klagomål mot vården. Någon annan instans har man som patient inte att vända sig till. Till detta hör att Socialstyrelsen av lagstiftaren givits frihet att själv välja vilka anmälningar som ska utredas.

Många av våra klienter hör av sig till oss och klagar på att anmälningar som ges in till Socialstyrelsen från patienten och anhöriga inte blir handlagda. Journaler som begärs av Socialstyrelsen från vårdgivaren lämnas inte ut och Socialstyrelsen gör inte något åt det, trots att man har möjlighet att förelägga en vårdgivare vid vite att både svara Socialstyrelsen och att lämna ut journaler.

Handläggarna själv vittnar om att klagomålen är berättigade. Många slutar och hänvisar anmälarna till sina chefer.

I Dagens Juridik 2011-09-07 kan man läsa om att JO kritiserat Socialstyrelsen för långsam handläggning. I det fallet rörde det sig om ett legitimationsärende och inte om tillsyn. Tydligen är emellertid situationen, vad gäller handläggning av olika ärenden, lika dålig på hela myndigheten.

Samtidigt läggs nya uppgifter på Socialstyrelsen, trots att man uppenbarligen inte klarar av dem man redan har.

På Socialstyrelsens hemsida bland FQA angående den nya lagstiftningen anger myndigheten att man har anställt extra resurser under de första sex månaderna. Det är emellertid, enigt Socialstyrelsen, viktigt att komma ihåg att; ”den första tiden är en övergångsfas då den nya verksamheten byggs upp. Detta kan innebära att man får vänta en stund i telefonkö innan man kommer fram till en handläggare. Det kan också innebära att handläggningstiderna blir längre. ”

Jo – att handläggningstiderna har blivit längre är ett faktum. Att handläggningen också har blivit av sämre kvalitet än tidigare torde man också kunna konstatera.

När lagstiftningen ändras inom hälso- och sjukvårdens område är det Socialstyrelsen, som normgivande myndighet, som ska ge ut föreskrifter och vid behov handböcker. Ofta ligger man efter även med detta arbete.

Man kan nog med fog säga att Socialstyrelsen i dagsläget inte förmår klara av sitt uppdrag!

Ewa Wressmark, advokat

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB

http://www.dn.se/debatt/migrationsverket-stoppar-de-basta-asyladvokaterna

Patientsäkerhetslagen och rättssäkerheten

Den 1 januari 2011 fick vi en ny patientsäkerhetslag. Den ersatte Lagen om yrkesverksamhet inom häso- och sjukvården samt ett par av Socalstyrelsens föreskrifter. Syftet med lagen var att göra vården säkrare och att det skulle bli enklare för patienter att anmäla felbehandling. I media kan man emellertid läsa att Socialstyrelsen inte klarar av att hantera sitt nya uppdrag som bl a patientsäkerhetslagen medfört.

Enligt det tidigare regelverket var anmälaren (i regel patienten), för att HSAN skulle kunna utreda anmäla, tvungen att ange vem man ville anmäla och specificera vilka fel man ansåg att denne hade begått. I det nya systemet kan patienten (eller någon annan anmälare) istället anmäla en händelse och Socialstyrelsen ska göra en förutsättningslös utredning av det som skett.

Om en verksamhet eller enskild personal kritiseras av Socialstyrelsen, kan detta inte överklagas. Socialstyrelsens bedömning kvarstår oemotsagd, utan möjlighet att få ärendet prövat i domstol. Tidigare kunde HSAN:s beslut överklagas och det hände inte allt för sällan att beslutet ändrades i Förvaltningsrätten eller Kammarrätten.

Med dagens system kan en kritiserad vårdgivare inte få upprättelse. Inte heller kan patienten, om denne är missnöjd om Socialstyrelsen inte riktar någon kritik mot någon vårdpersonal eller vårdgivaren, få sina klagomål prövade i domstol. Således är båda parter förlorare.

Kritik har kommit från vissa chefläkare över Socialstyrelsens hantering och handläggning av klagomålsärendena. I många fall sker ett dubbelarbete, där en och samma händelse både utreds som ett s k Lex Maria ärende och som ett enskilt klagomålsärende. Det innebär att chefläkarna får yttra sig till Socialstyrelsen två gånger om samma sak. En annan kritik som framförts är att Socialstyrelsen bara skickar ut de klagomål som inkommit, utan att begära komplettering så att det kan förstås vad som anmäls och vad klagomålen består i. Ett rent slentriantmässigt utskick med andra ord, utan någon genomgång av anmälan. Man lämnar helt enkelt åt vården att försöka tolka och utröna vad anmälaren vill och vad klagomålet består i.

Det är självklart viktig att effekterna av patientsäkerhetslagens och de nya reglernas införande följs upp. I sitt yttrande över propositionen till patientsäkerhetslagen betonar också lagrådet vikten av att reformen och dess effekter noga följs. Med tanke på att det, förutom lagens effekter på patientsäkerheten i vården, också är Socialstyrelsens hantering av anmälningsärenden, både Lex Maria och klagomål från enskilda, är det enligt min mening inte lämpligt att det blir Socialstyrelsen som ska svara för uppföljningen. 

Att handläggningstiderna har blivit längre är ett faktum. Att handläggningen också har blivit av sämre kvalitet än tidigare torde man också kunna konstatera.
På vilket sätt har det nya systemet förbättrat för patienterna? Inte på något sätt!
På vilket sätt har det nya systemet förbättrat för vårdgivarna? Inte på något sätt!

Ewa Wressmark, advokat

Migrationsprocessens strategier riskerar att skapa icke fria och oberoende offentliga biträden.

Att arbeta som ett offentligt biträde för personer som söker asyl i Sverige är en oerhörd ära som bör förvaltas på bästa möjliga sätt. Att anförtros en människas liv, som det i många fall innebär att företräda en asylsökanden är inte bara ett privilegium utan det medför också ett oerhört ansvar för den uppgift man förordnats för att bevaka, nämligen den asylsökandens möjlighet att beredas skydd i Sverige, i enlighet med utlänningslagen.

Biträdets roll är enligt advokatsamfundets etiska regler att stå fri och oberoende i sin yrkesövning i förhållande till sin motpart. Ett biträde skall med nit och omsorg tillgodose sin klients intressen oaktat det obehag detta kan medföra. Lojaliteten till klienten är det viktigast för en advokat och dennes biträdande jurister.

Asylsökanden skall, om det inte är uppenbart obehövligt, erhålla ett offentligt biträde som för deras talan. Det är Migrationsverkets egna handläggare som förordnar viket offentligt biträde som utses i visst ärende. Dvs vem som skall få äran att biträda den asylsökanden  i dennes ytterst svåra situation. Biträdet blir Migrationsverkets motpart i denna process. Den nuvarande ordningen innebär att det är Migrationsverkets egna handläggare som utser sina motparter i asylprocessen. Ett biträde som med nit och omsorg bevakar sin klients intressen kan upplevas som besvärlig och riskerar därmed att inte förordnas i samma utsträckning som biträden som är mer inställsamma och följsamma till Migrationsverkets handläggare och deras intressen. Migrationsverket har en lista på biträden som inte anses lämpliga att förordna Ett biträde har endast rätt att få veta om de finns uppställda på denna lista, men motiveringen och möjlighet att överklaga detta beslut finns inte. Det innebär att det biträde som upptas på denna s k svarta lista aldrig kommer få möjlighet att försvara sig mot de anklagelse som riktats mot dem, vilket innebär att det föreligger en stor risk för att biträden godtyckligt kan bedömas som olämpliga  för förordnanden, utan rättslig/saklig grund här till. JO har kritiserat Migrationsverket i denna del så sent som under år 2010. Någon förändring i denna del har, trots JO:s kritik, inte genomförts.

Migrationsverkets handläggare utser inte bara sin egen motpart, utan är också de som skall bedöma om de åtgärder som biträdet företagit varit skäliga eller inte ur ett kostnadsperspektiv. För närvarande utgår ersättningen för det offentliga biträdet i enlighet med domstolsverkets timkostnadsnorm.

Det är min erfarenhet att det i dag råder sådana brister i asylprocessen att ett biträde inte med nit och omsorg kan tillgodose sin klients intressen på det sätt som advokatsamfundets etiska regler kräver utan att göra en ekonomisk förlust. Detta eftersom biträdena inte ersätts för det faktiska arbete som asylärendena kräver. Biträdena får slåss för rätten till ersättning för det arbete som de de facto lagt ner i sina ärenden.  Såväl Migrationsverket som migrationsdomstolarna har intagit en nitisk inställning i att godtyckligt, enligt min mening, skära i kostnadsräkningarna för biträdena. Deras beslutsmotivering är ofta standardiserade och visar inte konkret vilken del i kostnadsräkningen som inte varit skälig.. Detta medför att deras beslut blir näst intill omöjliga att bemöta och överklaga. Uttryck som begärd ersättning anses icke skälig på grund av  ärendets art och omfattning är vanligt förekommande.

Det är min uppfattning att Migrationsverket/Migrationsdomstolen, mer eller mindre medvetet, har funnit strategier för att kontrollera de offentliga biträdena genom att inte ersätta dem för det arbete som de utför, inte förordna de biträden som kan uppfattas som besvärliga kanske för att de bevakar sina klienters intressen i för hög grad och genom att ha en svart lista där biträden som inte rättar sig i Migrationsverkets led riskerar att hamnar utan möjlighet till rättelse. Avgörande för de asylsökande är givetvis att de har tillgång till erfarna och kvalificerade offentliga biträden i ärenden som kan vara av livsavgörande betydelse för dem. Den asylsökanden har rätt till ett biträde som är fritt och oberoende och som arbetar enligt advokatsamfundets etiska regler.

Dagens asylprocess tillvara tar inte dessa rättigheter och resultatet blir att de mest kvalificerade och erfarna biträdena väljer bort utlänningsärenden till förmån för de ärenden som genererar intäkter i advokatbyrån och där man får ersättning för det arbete som de facto läggs ner för klientens räkning.

Jur kand Canela Skyfacos

Rättssäkerheten satt ur spel för tusentals inom socialförsäkringen

Med långa men relativt jämna mellanrum kommer det artiklar om hur svårt det är för försäkrade i socialförsäkringen att få hjälp med sina ärenden. Det beror på att det i princip är omöjligt att få rättshjälp i dessa ärenden och att rättsskyddet i hemförsäkringen inte täcker denna typ av tvister. Trots dessa artiklar har det inte blivit någon ändring. Snarare har det blivit värre, då det faktum att Försäkringskassan idag tillämpar regelverket mycket strikt och då reglerna om sjukskrivningstid förändrats, har gjort att allt fler hamnar i tvist med Försäkringskassan

Varför behöver man då rättshjälp kan man fråga sig? Myndigheten ska ju hjälpa den enskilde och Förvaltningsrätten har utredningsskyldighet. Men fungerar det egentligen i praktiken?

Som jurist upplever jag gång efter annan att det kommer personer till mig enbart för att få hjälp att tolka vad Försäkringskassan egentligen har skrivit till dem. Ska ett beslut fattas?  Har beslutet fattats? Vad är skillnad på omprövning och överklagande? Vad ska jag som enskild göra för att visa att jag har rätt till ersättning? Bara att förklara hur systemet fungerar tar närmare en timme och vips så är vederbörande åtskilliga hundralappar fattigare. Hundralappar som de i allmänhet inte har.

När de fått klart för sig vad som står i Försäkringskassans papper, inser många att de inte har kapacitet att klara att driva sitt ärende själv. Någon reell hjälp från myndigheten att tala om får de i allmänhet inte, trots att Försäkringskassan har skyldighet att hjälpa den enskilde . Istället slutar det ofta med att de står där ensamma mot Försäkringskassans jurister vid processjuridiska avdelningen … då känner de flesta sig väldigt små. När ärendet väl hamnat hos Förvaltningsrätten, sägs denna ha utredningsskyldighet. Frågan är hur långt den sträcker sig.  I många fall tycks det som om rätten anser sig uppfyllt sin skyldighet när man begärt in Försäkringskassans utredning. Detta är i princip aldrig nog, den utredningen har ju de facto redan prövats, av Försäkringskassan.

Nu är det istället upp till den enskilde att begära in läkarintyg och annat som kan styrka deras arbetsoförmåga, till råga på allt finns det ofta också ett behov att instruera läkaren hur ett intyg ska skrivas då arbetsförmågan noggrant måste dokumenteras i intyget. En diagnos är inget värt i dessa sammanhang.

Om en person t.ex har fått avslag på sin ansökan om livränta måste han eller hon själv bevisa sin arbetsoförmåga och dess samband med en olycka eller en arbetssjukdom.

Eftersom den enskilde måste klara av att bevisa för Försäkringskassan att man har rätt till ersättning krävs det att man behärskar lagstiftningen och har förmåga och möjlighet att skaffa övertygande medicinsk bevisning. Ett arbete som vi jurister dagligen sysslar med, men som gemene man ofta inte reder ut. Det händer att personer som kommer till oss försökt ta tillvara sin rätt själv, vilket ofta lett till att ärendet blivit både felaktigt och försenat. Någon hjälp från myndighet eller domstol har de inte fått! 

Få friska människor klarar att ta tillvara sin rätt mot Försäkringskassan, om man dessutom är sjuk och har nedsatt kapacitet och är mycket ekonomiskt beroende av Försäkringskassans beslut är det näst intill omöjligt att klara det. Det är aldrig lätt att tala i egen sak och att hålla sig objektiv.

Trots detta förvägras de försäkrade oftast möjligheten att skaffa sig ett juridiskt ombud eftersom rättshjälp mycket sällan beviljas i dessa ärenden. Inte ens om du är analfabet beviljas det rättshjälp. Detta får till konsekvens att många tusen sjuka och arbetsoförmögna försäkrade varje år går miste om rättmätig arbetsskadelivränta, förtidspension eller sjukpenning på grund av att de inte har råd att ta tillvara sin rätt gentemot Försäkringskassan.

Det är min åsikt att vi jurister och andra som arbetar med socialförsäkringar ständigt måste föra fram frågan om rättshjälp eller rättsskydd i socialförsäkringsärendena. De tvister som uppstår inom förvaltningsrätten är ofta av en karaktär och vikt för den enskilde som vida övergår de flesta privata tvister som drivs i tingsrätten och där rättsskydd utgår. Vi kan inte tillåta att rättssäkerheten sätts ur spel för att den enskilde inte har råd att anlita ett ombud. På Rättshjälpsmyndighetens hemsida beskrivs rättshjälpen som ”en social skyddslagstiftning som ska hjälpa dig som inte kan få rättslig hjälp på annat sätt.”

Det är dags att stå upp för denna beskrivning även i förvaltningsrättsliga ärenden.

Diana Lindgren Sälöen

För att våra läsare ska veta vem vi är som skriver i denna blogg kommer här en presentation av oss tre jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB:

Advokat Ewa Wressmark

Jag är innehavare av Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. F n är jag byråns enda advokat och jag antogs som ledamot i Sveriges Advokatsamfund 2010. Innan jag startade byrån skaffade jag mig 30 års erfarenhet av offentlig förvaltning, varav 18 år som jurist.

Jag tog min jur kand examen 1988 och jag har bl a varit tingsnotarie
(2 ½ år) vid Kristianstads tingsrätt. Därefter har jag arbetat tre år vid Statens Invandrarverk, asylenheten i Malmö och elva år vid Socialstyrelsen, regionala tillsynsenheten i Malmö. Innan juridikstudierna utbildade jag mig till polis och arbetade i flera år som polis i Malmö och Lund.

Min specialitet är Hälso- och sjukvårsjuridik och jag är ute föreläser inom området bl a för vårdpersonal och beslutsfattare. Jag tar också uppdrag bl a som offentlig försvarare och målsägandebiträde, har många vårdnads/umgängesärenden, asylärenden och tvångsvårdsärenden.

Jur kand Diana Lindgren Sälöen

Jag tog min Jur kand examen 2005 och redan under studierna intresserade jag mig för EG-rätt och internationell privaträtt (IP-rätt).

Jag har varit anställd på byrån som biträdande jurist sedan den 1 mars 2008. Mina övriga yrkeserfarenheter är framförallt mitt arbete inom vården sedan 1986 och jag har arbetat vid Neurokirurgiska kliniken vid Universitetssjukhuset i Lund åren 1989-2009.

Min specialitet är Hälso- och sjukvårdsjuridik (Socialrätt och socialförsäkringsrätt). Jag tar också uppdrag inom bl a arbetsrätt, familjerätt, försäkrings- och skadeståndsrätt, hyresrätt och som målsägandebiträde.

Jur kand Canela Skyfacos

 

Min Jur kand examen tog jag 2008 och efter att varit praktikant i fyra månader anställdes jag på byrån som biträdande jurist den 1 april 2011.

Mina specialintressen är straff- och processrätt och International Criminal Law. Innan jag började på byrån arbetade jag bla på Migrationsverket och som domstolssekreterare på Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Jag tar uppdrag inom bl a asyl- och migrationsrätt, familjerätt, med inriktning på vårdnad och umgänge samt ekonomisk familjerätt, tvångsvård och som målsägandebiträde.