Den framtida organiseringen av tillsynen

Regeringsuppdragen som läggs på Socialstyrelsen har blivit fler de senaste åren. Under år 2010 arbetade Socialstyrelsen med totalt 221 regeringsuppdrag.

En utredning som gjorts om Tillsynsavdelningen visar att det inom avdelningen finns brister både vad gäller tillsynen och rättstillämpningen, och vad gäller ledning och kommunikation. Sedan 2010 är Tillsynsavdelningen indelad i Regionala enheter, som i sin tur är indelade i olika typer av sektioner. Utredningen visar emellertid att det brister i samarbete mellan sektionerna. Detta får till följd att man inte har en enhetlig rättstillämpning inom myndigheten. Nu föreslås ytterligare en omorganisation, som innebär att sektionscheferna på enheterna tas bort. Denna förändring ska vara genomförd i september 2012.

Att generaldirektör Lars-Erik Holm, av tidningen Chef, dessutom har blivit utsedd till Sveriges sämste chef, gör ju inte saken bättre. Överdirektör Håkan Ceder, som inte kunnat dra jämt med generaldirektören, har lämnat Socialstyrelsen. Enligt Dagens Medicin är det emellertid fler chefer som ”sitter löst”. Socialstyrelsen, som alltså ska ansvara för tillsynen över två så viktiga områden som socialtjänst och sjukvård är alltså själv en myndighet i kris. Hur ska en myndighet kunna utöva tillsyn över andra när man inte själv har en organisation som fungerar? Det är inte trovärdigt!

Det pågår en utredning – Vård- och omsorgsutredningen – som i oktober 2011 lämnade ett delbetänkande och som den 15 april 2012 ska lämna sitt slutbetänkande över hur bl a tillsynen av vården ska organiseras i framtiden.

Utredaren Stefan Carlsson utesluter inte att han kommer att föreslå att myndigheter läggs ner och att det tillskapas en tillsynsmyndighet.

I dag är tillsynen är en omfattande och viktig del av Socialstyrelsen. En central fråga för Socialstyrelsens framtida uppgifter är därför om det andra steget i tillsynsreformen, en renodlad tillsynsmyndighet, kommer att genomföras. Om det blir som många tror att det föreslås en helt ny tillsynsstuktur så kommer förändringarna troligen att träda i kraft den 1 januari 2014.

Det ska bli mycket spännande att ta del av Stefan Carlssons slutbetänkande i april.

Ewa Wressmark, advokat

Klarar Socialstyrelsen av sitt uppdrag?

När Socialstyrelsen den 1 januari 2010 tog över tillsynen av socialtjänsten införlivades alla socialkonsulenter på länsstyrelserna till Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter. Från 15-20 personer kom dessa enheter att bestå av 50-60 personer. Vem som helst kan förstå att detta innebär att verksamheten fick växtverk.

När den nya patientsäkerhetslagen kom innebar detta att man fick nyanställa och bilda en helt ny enhet för att hantera alla ärenden som togs över från HSAN. Ett av problemet var naturligtvis att många av dem som anställdes inte hade någon erfarenhet av tillsynsarbete.

När man avskaffade disciplinpåföljderna (Varning och Erinran) och flyttade de anmälningsärenden som härrörde från patienter och anhöriga från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och lade dem på Socialstyrelsen, marknadsfördes detta som en förbättring för patienterna och för patientsäkerheten.

På Socialstyrelsens hemsida kan man läsa att det nya systemet inte kommer att bli någon nackdel för patienten, tvärtom. Enligt den nya lagen ska patienten få information om en vårdskada inträffat, och besked om vad vårdgivaren gör för att det inte ska kunna hända igen. Patienten kan anmäla sina klagomål till Socialstyrelsen. Anmälaren har rätt att ta del av det som tillförts ärendet och ska, innan ärendet avgörs, ges möjlighet att lämna synpunkter på detta. Både den som anmäler och den som blir anmäld ska ges möjlighet att ta del av utredningen, yttra sig och bidra med eget material innan Socialstyrelsen tar något beslut.

Visst låter det bra, men hur har det blivit i verkligheten?

Nu efter drygt ett år kan man konstatera att det blivit raka motsatsen. Socialstyrelsen fick ta över alla ärenden som den 1 januari 2011 låg oavslutade hos HSAN. Det rörde sig om ca 2000 aktiva ärenden som Socialstyrelsen tog över. Varje år tog HSAN emot ca 5 000 ärenden som var anmälningar från patienter och anhöriga. Denna mängd ärenden torde inte minska med den nya lagstiftningen, tvärtom.

10 månader efter att patientsäkerhetslagen trätt i kraft hade Socialstyrelsen 6 000 ännu inte avklarade ärenden på sitt bord. Då fanns det också öppna ärenden som anmälts till HSAN redan 2009. Dessa händelser som anmälts hade alltså inträffat för mer än två år sedan. I Dagens Medicin i oktober 2011 kunde man läsa att Socialstyrelsen januari-oktober 2011 fått in 7 660 ärenden. Det är således uppenbart att Socialstyrelsen håller på att drunkna i alla anmälningsärenden.

Socialstyrelsen själv menar att tillsynen blir lidande av alla anmälningsärenden. Detta synsätt har tyvärr alltid varit förhärskande inom myndigheten, dvs att anmälningar från patienter och anhöriga inte är ”riktig tillsyn”, utan något nödvändigt ont. Under HSAN:s tid hänvisade man med förkärlek dessa anmälare till HSAN. Bemötandefrågor, menade man, skulle handläggas av Patientnämnderna. Socialstyrelsen skulle ägna sig åt den ”finare”tillsynen, i form av egeninitierade projekt mm. Var man skulle få kunskapen om var bristerna fanns funderade man inte så mycket över. Naturligtvis visste väl Socialstyrelsen bäst var tillsynsinsatserna skulle sättas in. Patienter och anhörigas synpunkter var inte så mycket att lägga vikt vid, utan betraktades mest som kverulans.

Mot bakgrund av uttalandet från Socialstyrelsens representanter om att tillsynen blir lidande av alla anmälningsärenden verkar det som att samma syn på patientanmälningar kontra tillsynen härskar inom Socialstyrelsen i dag. Problemet för patienterna i dag är emellertid att HSAN, som dock utredde de anmälningar som kom in, inte längre finns i denna form. Det är hos Socialstyrelsen man ska framföra klagomål mot vården. Någon annan instans har man som patient inte att vända sig till. Till detta hör att Socialstyrelsen av lagstiftaren givits frihet att själv välja vilka anmälningar som ska utredas.

Många av våra klienter hör av sig till oss och klagar på att anmälningar som ges in till Socialstyrelsen från patienten och anhöriga inte blir handlagda. Journaler som begärs av Socialstyrelsen från vårdgivaren lämnas inte ut och Socialstyrelsen gör inte något åt det, trots att man har möjlighet att förelägga en vårdgivare vid vite att både svara Socialstyrelsen och att lämna ut journaler.

Handläggarna själv vittnar om att klagomålen är berättigade. Många slutar och hänvisar anmälarna till sina chefer.

I Dagens Juridik 2011-09-07 kan man läsa om att JO kritiserat Socialstyrelsen för långsam handläggning. I det fallet rörde det sig om ett legitimationsärende och inte om tillsyn. Tydligen är emellertid situationen, vad gäller handläggning av olika ärenden, lika dålig på hela myndigheten.

Samtidigt läggs nya uppgifter på Socialstyrelsen, trots att man uppenbarligen inte klarar av dem man redan har.

På Socialstyrelsens hemsida bland FQA angående den nya lagstiftningen anger myndigheten att man har anställt extra resurser under de första sex månaderna. Det är emellertid, enigt Socialstyrelsen, viktigt att komma ihåg att; ”den första tiden är en övergångsfas då den nya verksamheten byggs upp. Detta kan innebära att man får vänta en stund i telefonkö innan man kommer fram till en handläggare. Det kan också innebära att handläggningstiderna blir längre. ”

Jo – att handläggningstiderna har blivit längre är ett faktum. Att handläggningen också har blivit av sämre kvalitet än tidigare torde man också kunna konstatera.

När lagstiftningen ändras inom hälso- och sjukvårdens område är det Socialstyrelsen, som normgivande myndighet, som ska ge ut föreskrifter och vid behov handböcker. Ofta ligger man efter även med detta arbete.

Man kan nog med fog säga att Socialstyrelsen i dagsläget inte förmår klara av sitt uppdrag!

Ewa Wressmark, advokat

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB

http://www.dn.se/debatt/migrationsverket-stoppar-de-basta-asyladvokaterna

Patientsäkerhetslagen och rättssäkerheten

Den 1 januari 2011 fick vi en ny patientsäkerhetslag. Den ersatte Lagen om yrkesverksamhet inom häso- och sjukvården samt ett par av Socalstyrelsens föreskrifter. Syftet med lagen var att göra vården säkrare och att det skulle bli enklare för patienter att anmäla felbehandling. I media kan man emellertid läsa att Socialstyrelsen inte klarar av att hantera sitt nya uppdrag som bl a patientsäkerhetslagen medfört.

Enligt det tidigare regelverket var anmälaren (i regel patienten), för att HSAN skulle kunna utreda anmäla, tvungen att ange vem man ville anmäla och specificera vilka fel man ansåg att denne hade begått. I det nya systemet kan patienten (eller någon annan anmälare) istället anmäla en händelse och Socialstyrelsen ska göra en förutsättningslös utredning av det som skett.

Om en verksamhet eller enskild personal kritiseras av Socialstyrelsen, kan detta inte överklagas. Socialstyrelsens bedömning kvarstår oemotsagd, utan möjlighet att få ärendet prövat i domstol. Tidigare kunde HSAN:s beslut överklagas och det hände inte allt för sällan att beslutet ändrades i Förvaltningsrätten eller Kammarrätten.

Med dagens system kan en kritiserad vårdgivare inte få upprättelse. Inte heller kan patienten, om denne är missnöjd om Socialstyrelsen inte riktar någon kritik mot någon vårdpersonal eller vårdgivaren, få sina klagomål prövade i domstol. Således är båda parter förlorare.

Kritik har kommit från vissa chefläkare över Socialstyrelsens hantering och handläggning av klagomålsärendena. I många fall sker ett dubbelarbete, där en och samma händelse både utreds som ett s k Lex Maria ärende och som ett enskilt klagomålsärende. Det innebär att chefläkarna får yttra sig till Socialstyrelsen två gånger om samma sak. En annan kritik som framförts är att Socialstyrelsen bara skickar ut de klagomål som inkommit, utan att begära komplettering så att det kan förstås vad som anmäls och vad klagomålen består i. Ett rent slentriantmässigt utskick med andra ord, utan någon genomgång av anmälan. Man lämnar helt enkelt åt vården att försöka tolka och utröna vad anmälaren vill och vad klagomålet består i.

Det är självklart viktig att effekterna av patientsäkerhetslagens och de nya reglernas införande följs upp. I sitt yttrande över propositionen till patientsäkerhetslagen betonar också lagrådet vikten av att reformen och dess effekter noga följs. Med tanke på att det, förutom lagens effekter på patientsäkerheten i vården, också är Socialstyrelsens hantering av anmälningsärenden, både Lex Maria och klagomål från enskilda, är det enligt min mening inte lämpligt att det blir Socialstyrelsen som ska svara för uppföljningen. 

Att handläggningstiderna har blivit längre är ett faktum. Att handläggningen också har blivit av sämre kvalitet än tidigare torde man också kunna konstatera.
På vilket sätt har det nya systemet förbättrat för patienterna? Inte på något sätt!
På vilket sätt har det nya systemet förbättrat för vårdgivarna? Inte på något sätt!

Ewa Wressmark, advokat

Migrationsprocessens strategier riskerar att skapa icke fria och oberoende offentliga biträden.

Att arbeta som ett offentligt biträde för personer som söker asyl i Sverige är en oerhörd ära som bör förvaltas på bästa möjliga sätt. Att anförtros en människas liv, som det i många fall innebär att företräda en asylsökanden är inte bara ett privilegium utan det medför också ett oerhört ansvar för den uppgift man förordnats för att bevaka, nämligen den asylsökandens möjlighet att beredas skydd i Sverige, i enlighet med utlänningslagen.

Biträdets roll är enligt advokatsamfundets etiska regler att stå fri och oberoende i sin yrkesövning i förhållande till sin motpart. Ett biträde skall med nit och omsorg tillgodose sin klients intressen oaktat det obehag detta kan medföra. Lojaliteten till klienten är det viktigast för en advokat och dennes biträdande jurister.

Asylsökanden skall, om det inte är uppenbart obehövligt, erhålla ett offentligt biträde som för deras talan. Det är Migrationsverkets egna handläggare som förordnar viket offentligt biträde som utses i visst ärende. Dvs vem som skall få äran att biträda den asylsökanden  i dennes ytterst svåra situation. Biträdet blir Migrationsverkets motpart i denna process. Den nuvarande ordningen innebär att det är Migrationsverkets egna handläggare som utser sina motparter i asylprocessen. Ett biträde som med nit och omsorg bevakar sin klients intressen kan upplevas som besvärlig och riskerar därmed att inte förordnas i samma utsträckning som biträden som är mer inställsamma och följsamma till Migrationsverkets handläggare och deras intressen. Migrationsverket har en lista på biträden som inte anses lämpliga att förordna Ett biträde har endast rätt att få veta om de finns uppställda på denna lista, men motiveringen och möjlighet att överklaga detta beslut finns inte. Det innebär att det biträde som upptas på denna s k svarta lista aldrig kommer få möjlighet att försvara sig mot de anklagelse som riktats mot dem, vilket innebär att det föreligger en stor risk för att biträden godtyckligt kan bedömas som olämpliga  för förordnanden, utan rättslig/saklig grund här till. JO har kritiserat Migrationsverket i denna del så sent som under år 2010. Någon förändring i denna del har, trots JO:s kritik, inte genomförts.

Migrationsverkets handläggare utser inte bara sin egen motpart, utan är också de som skall bedöma om de åtgärder som biträdet företagit varit skäliga eller inte ur ett kostnadsperspektiv. För närvarande utgår ersättningen för det offentliga biträdet i enlighet med domstolsverkets timkostnadsnorm.

Det är min erfarenhet att det i dag råder sådana brister i asylprocessen att ett biträde inte med nit och omsorg kan tillgodose sin klients intressen på det sätt som advokatsamfundets etiska regler kräver utan att göra en ekonomisk förlust. Detta eftersom biträdena inte ersätts för det faktiska arbete som asylärendena kräver. Biträdena får slåss för rätten till ersättning för det arbete som de de facto lagt ner i sina ärenden.  Såväl Migrationsverket som migrationsdomstolarna har intagit en nitisk inställning i att godtyckligt, enligt min mening, skära i kostnadsräkningarna för biträdena. Deras beslutsmotivering är ofta standardiserade och visar inte konkret vilken del i kostnadsräkningen som inte varit skälig.. Detta medför att deras beslut blir näst intill omöjliga att bemöta och överklaga. Uttryck som begärd ersättning anses icke skälig på grund av  ärendets art och omfattning är vanligt förekommande.

Det är min uppfattning att Migrationsverket/Migrationsdomstolen, mer eller mindre medvetet, har funnit strategier för att kontrollera de offentliga biträdena genom att inte ersätta dem för det arbete som de utför, inte förordna de biträden som kan uppfattas som besvärliga kanske för att de bevakar sina klienters intressen i för hög grad och genom att ha en svart lista där biträden som inte rättar sig i Migrationsverkets led riskerar att hamnar utan möjlighet till rättelse. Avgörande för de asylsökande är givetvis att de har tillgång till erfarna och kvalificerade offentliga biträden i ärenden som kan vara av livsavgörande betydelse för dem. Den asylsökanden har rätt till ett biträde som är fritt och oberoende och som arbetar enligt advokatsamfundets etiska regler.

Dagens asylprocess tillvara tar inte dessa rättigheter och resultatet blir att de mest kvalificerade och erfarna biträdena väljer bort utlänningsärenden till förmån för de ärenden som genererar intäkter i advokatbyrån och där man får ersättning för det arbete som de facto läggs ner för klientens räkning.

Jur kand Canela Skyfacos

Rättssäkerheten satt ur spel för tusentals inom socialförsäkringen

Med långa men relativt jämna mellanrum kommer det artiklar om hur svårt det är för försäkrade i socialförsäkringen att få hjälp med sina ärenden. Det beror på att det i princip är omöjligt att få rättshjälp i dessa ärenden och att rättsskyddet i hemförsäkringen inte täcker denna typ av tvister. Trots dessa artiklar har det inte blivit någon ändring. Snarare har det blivit värre, då det faktum att Försäkringskassan idag tillämpar regelverket mycket strikt och då reglerna om sjukskrivningstid förändrats, har gjort att allt fler hamnar i tvist med Försäkringskassan

Varför behöver man då rättshjälp kan man fråga sig? Myndigheten ska ju hjälpa den enskilde och Förvaltningsrätten har utredningsskyldighet. Men fungerar det egentligen i praktiken?

Som jurist upplever jag gång efter annan att det kommer personer till mig enbart för att få hjälp att tolka vad Försäkringskassan egentligen har skrivit till dem. Ska ett beslut fattas?  Har beslutet fattats? Vad är skillnad på omprövning och överklagande? Vad ska jag som enskild göra för att visa att jag har rätt till ersättning? Bara att förklara hur systemet fungerar tar närmare en timme och vips så är vederbörande åtskilliga hundralappar fattigare. Hundralappar som de i allmänhet inte har.

När de fått klart för sig vad som står i Försäkringskassans papper, inser många att de inte har kapacitet att klara att driva sitt ärende själv. Någon reell hjälp från myndigheten att tala om får de i allmänhet inte, trots att Försäkringskassan har skyldighet att hjälpa den enskilde . Istället slutar det ofta med att de står där ensamma mot Försäkringskassans jurister vid processjuridiska avdelningen … då känner de flesta sig väldigt små. När ärendet väl hamnat hos Förvaltningsrätten, sägs denna ha utredningsskyldighet. Frågan är hur långt den sträcker sig.  I många fall tycks det som om rätten anser sig uppfyllt sin skyldighet när man begärt in Försäkringskassans utredning. Detta är i princip aldrig nog, den utredningen har ju de facto redan prövats, av Försäkringskassan.

Nu är det istället upp till den enskilde att begära in läkarintyg och annat som kan styrka deras arbetsoförmåga, till råga på allt finns det ofta också ett behov att instruera läkaren hur ett intyg ska skrivas då arbetsförmågan noggrant måste dokumenteras i intyget. En diagnos är inget värt i dessa sammanhang.

Om en person t.ex har fått avslag på sin ansökan om livränta måste han eller hon själv bevisa sin arbetsoförmåga och dess samband med en olycka eller en arbetssjukdom.

Eftersom den enskilde måste klara av att bevisa för Försäkringskassan att man har rätt till ersättning krävs det att man behärskar lagstiftningen och har förmåga och möjlighet att skaffa övertygande medicinsk bevisning. Ett arbete som vi jurister dagligen sysslar med, men som gemene man ofta inte reder ut. Det händer att personer som kommer till oss försökt ta tillvara sin rätt själv, vilket ofta lett till att ärendet blivit både felaktigt och försenat. Någon hjälp från myndighet eller domstol har de inte fått! 

Få friska människor klarar att ta tillvara sin rätt mot Försäkringskassan, om man dessutom är sjuk och har nedsatt kapacitet och är mycket ekonomiskt beroende av Försäkringskassans beslut är det näst intill omöjligt att klara det. Det är aldrig lätt att tala i egen sak och att hålla sig objektiv.

Trots detta förvägras de försäkrade oftast möjligheten att skaffa sig ett juridiskt ombud eftersom rättshjälp mycket sällan beviljas i dessa ärenden. Inte ens om du är analfabet beviljas det rättshjälp. Detta får till konsekvens att många tusen sjuka och arbetsoförmögna försäkrade varje år går miste om rättmätig arbetsskadelivränta, förtidspension eller sjukpenning på grund av att de inte har råd att ta tillvara sin rätt gentemot Försäkringskassan.

Det är min åsikt att vi jurister och andra som arbetar med socialförsäkringar ständigt måste föra fram frågan om rättshjälp eller rättsskydd i socialförsäkringsärendena. De tvister som uppstår inom förvaltningsrätten är ofta av en karaktär och vikt för den enskilde som vida övergår de flesta privata tvister som drivs i tingsrätten och där rättsskydd utgår. Vi kan inte tillåta att rättssäkerheten sätts ur spel för att den enskilde inte har råd att anlita ett ombud. På Rättshjälpsmyndighetens hemsida beskrivs rättshjälpen som ”en social skyddslagstiftning som ska hjälpa dig som inte kan få rättslig hjälp på annat sätt.”

Det är dags att stå upp för denna beskrivning även i förvaltningsrättsliga ärenden.

Diana Lindgren Sälöen

För att våra läsare ska veta vem vi är som skriver i denna blogg kommer här en presentation av oss tre jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB:

Advokat Ewa Wressmark

Jag är innehavare av Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. F n är jag byråns enda advokat och jag antogs som ledamot i Sveriges Advokatsamfund 2010. Innan jag startade byrån skaffade jag mig 30 års erfarenhet av offentlig förvaltning, varav 18 år som jurist.

Jag tog min jur kand examen 1988 och jag har bl a varit tingsnotarie
(2 ½ år) vid Kristianstads tingsrätt. Därefter har jag arbetat tre år vid Statens Invandrarverk, asylenheten i Malmö och elva år vid Socialstyrelsen, regionala tillsynsenheten i Malmö. Innan juridikstudierna utbildade jag mig till polis och arbetade i flera år som polis i Malmö och Lund.

Min specialitet är Hälso- och sjukvårsjuridik och jag är ute föreläser inom området bl a för vårdpersonal och beslutsfattare. Jag tar också uppdrag bl a som offentlig försvarare och målsägandebiträde, har många vårdnads/umgängesärenden, asylärenden och tvångsvårdsärenden.

Jur kand Diana Lindgren Sälöen

Jag tog min Jur kand examen 2005 och redan under studierna intresserade jag mig för EG-rätt och internationell privaträtt (IP-rätt).

Jag har varit anställd på byrån som biträdande jurist sedan den 1 mars 2008. Mina övriga yrkeserfarenheter är framförallt mitt arbete inom vården sedan 1986 och jag har arbetat vid Neurokirurgiska kliniken vid Universitetssjukhuset i Lund åren 1989-2009.

Min specialitet är Hälso- och sjukvårdsjuridik (Socialrätt och socialförsäkringsrätt). Jag tar också uppdrag inom bl a arbetsrätt, familjerätt, försäkrings- och skadeståndsrätt, hyresrätt och som målsägandebiträde.

Jur kand Canela Skyfacos

 

Min Jur kand examen tog jag 2008 och efter att varit praktikant i fyra månader anställdes jag på byrån som biträdande jurist den 1 april 2011.

Mina specialintressen är straff- och processrätt och International Criminal Law. Innan jag började på byrån arbetade jag bla på Migrationsverket och som domstolssekreterare på Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Jag tar uppdrag inom bl a asyl- och migrationsrätt, familjerätt, med inriktning på vårdnad och umgänge samt ekonomisk familjerätt, tvångsvård och som målsägandebiträde.

OM Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB och bloggen

Företaget startades redan 2005 av Ewa Wressmark. Sedan februari 2006 drivs byrån på heltid och har sina lokaler på Limhamn. När Ewa Wressmark blev advokat den 3 juni 2010 blev är Limhamnsjuristen en advokatbyrå och sedan 1 januari 2012 drivs företaget som ett aktiebolag, under namnet Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

Vi är specialiserade på: Hälso- och sjukvårdsjuridik

Vår huvudinriktning är: Socialrätt (där hälso- och sjukvårdsjuridiken ingår), familjerätt, skadeståndsrätt, brottmål och migrationsrätt. Vi vänder oss till privatpersoner, mindre företag samt hälso- och sjukvården dvs. landsting, kommun och privata vårdgivare. Inom vissa av våra unika specialiteter sträcker vårt arbetsområde sig över hela Sverige.

Redan tidigt i företagets verksamhet skapades en hemsida som information till såväl befintliga som presumtiva klienter. Vi tycker det är en bra service att ge så mycket information som möjligt om de olika rättsområdena som vi är verksamma inom, och även om vad vår service kan kosta.

Vi har nu bestämt oss för att ta ytterligare ett steg vidare ut i den sociala medievärlden. Vår avsikt med bloggen är att ge information om juridik, ny lagstiftning och nya rättsfall, men också att delta i debatten om aktuella juridiska debattfrågor. Självklart är alla läsare välkomna att kommentera och ha synpunkter på våra inlägg.

Blogginläggen kommer att skrivas av alla juristerna på byrån. De är granskade och godkända av alla innan de publiceras, men det är författarens namn som anges som "signatur".. På det sättet kommer inläggen att vara byråns generella åsikt utåt som alla står för. Det är något som vi tycker är viktigt.

På vår hemsida, www.limhamnsjuristen.se, kan man läsa mer om oss och företaget.