Att vara jurist och medmänniska

I mitt arbete som jurist slås jag ofta av det faktum att våra klienter behöver en medmänniska lika mycket som en jurist när de kommer till oss. Många befinner sig i kris eller sorg, det kan vara sorgen efter en avliden älskad make, sorgen efter ett havererat förhållande, sorg över förlorad god hälsa, sorg över förlorat arbete, trygghet, ett husdjur, barnlöshet eller till och med förlusten av sitt land, sin kultur och sin identitet.

Vissa är också oerhört ensamma eller känner sig maktlösa när de upplever att de blivit överkörda av en eller annan myndighet. När de kommer till oss behöver de hjälp med ett juridiskt problem men de behöver ofta också rent medmänskliga råd,en gnutta omtanke, lite medlidande och en stor portion förståelse och fram för allt, att bli trodda.

Jag är oerhört tacksam för mina 20 år som undersköterska på Neurointensiven i Lund, där lärde jag mig att möta människor i kris, jag lärde mig att lyssna och att känna empati samtidigt som man aldrig kunde blunda för sanningen eller att lova att "allt kommer att bli bra". Kunskaper som jag numera använder dagligen i mitt arbete som jurist.

Att möta människor, antingen fulla med öppna själsliga sår eller som är under en själslig läkeprocess, är inget vi fick undervisning om på Juridicum, inte ens den minsta lilla kurs i psykologi ingick i kursplanen. Med tanke på att många av studenterna aldrig varit ute på arbetsmarknaden utan levt sina liv inom skolans värld, kommer det ut många, mycket duktiga, unga jurister som inte lärt sig hantera människor i sorg eller kris. Det i sin tur leder ofta till en mycket längre juridisk process eller t.om. förlorade klienter.

Jag har vid några tillfällen mött klienter som inte varit nöjda med sina tidigare ombud, vid samtliga dessa tillfällen har jag konstaterat att deras ombud varit mycket kunniga och skickliga jurister, oftast med betydligt mer juridisk erfarenhet än jag. Vad har då varit problemet som lett till att klienten velat byta ombud? Jo de har känt att ombudet inte brytt sig om dem eller lyssnat på dem utan har helt och hållet fokuserat på juridiken, något klienterna i fråga ofta inte varit beredda på eller redo för. Många klienter förstår inte att juridiken i princip sållar bort den känslomässiga biten av problemet och att de inte får rätt bara för att det moraliskt kanske skulle vara det som varit korrekt.

Vid dessa tillfällen har jag nått framgång i den juridiska diskussionen med klienten först sedan de fått 15-20 minuter att prata av sig, gråta en skvätt eller bara spy lite galla över hela situationen. Därefter har vi haft produktiva diskussioner om hur deras juridiska problem ska lösas på bästa sätt. Jag har kunnat få dem att se på situationen ur flera synvinklar och ta bort de skygglappar de ofta skaffat sig. Ibland har de kunnat se sin egen roll i det som hänt och det har många gånger lett till att de börjat överväga en förlikning i målet.

Detta bara för att jag gett dem dessa minuter att visa sin sorg på och bemött dem utan att känna mig besvärad av deras känsloyttringar.

Andra gånger räcker inte dessa minuter, istället måste en jurist många gånger vara tillgänglig nästan 24 timmar om dygnet. Detta gäller speciellt i vårdnadsmål, vilka inte jag själv har så mycket erfarenhet av men väl min chef och min andra kollega, de har ställt upp och pratat och diskuterat vid alla möjliga tider på dygnet och även på helger. När det gäller barn och familjer finns ju inga kontorstider.

Så långt är allt väl, ända tills försäkringsbolaget eller rättshjälpsmyndigheten får kostnadsräkningen, där vi ärligt skrivit upp alla samtal och kontakter, och de vägrar betala för "kurativa" åtgärder....

Jag efterlyser således, psykologi på schemat på juridicum, liksom mer praktik så att juridikstudenterna faktiskt får träffa människor ute i verkliga livet. Jag efterlyser mer empatiska jurister, som tar sig tid att lyssna på sin klient samt förståelse från försäkringsbolagen som är de som i många fall får betala större delen av kostnaderna.

Jag är övertygad om att processen blir både kortare och billigare på detta sätt, jag är också övertygad om att vi får fler "win-win" - resultat, dvs goda förlikningar om man prioriterar människan bakom det juridiska dilemmat och inte bara juridiken.

Diana Sälöen
Jur kand

Att få bestämma över sin egen kropp

Vem bestämmer över DIN kropp?

I söndags publicerades en artikel i Aftonbladet om Julia och Pelle som inte får använda sitt befruktade ägg som ligger nedfryst och i perfekt skick.

(länk till artikeln http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16555193.ab)

Ärendet har också tagits upp i dagens juridik

(länk till denna artikel är http://www.dagensjuridik.se/2013/04/socialstyrelsen-stoppar-46-arig-kvinna-fran-att-bli-gravid-med-eget-agg-overklagas-till-hfd)

Julia och Pelle, som givit mig tillstånd att skriva om dem i denna blogg kom till mig för att få hjälp att överklaga ett beslut från Rättsliga Rådet och Socialstyrelsen.

Julia hade, på uppmaning av personal på Socialstyrelsen ansökt om förlängning av frystiden av ägget, det hade då gått 2 månader över den lagstadgade tiden. Julia fick vid samtalet besked om att det inte skulle bli några problem eftersom de i princip alltid beviljar detta. Detta besked visade sig emellertid inte helt korrekt. I avslagsbeslutet stod det klart och tydligt "Julia har fyllt 46 år. Socialstyrelsen avslår därför ansökningen"

Enligt Lars Marsk på Rättsliga Rådet så "ges avslag om paret har en grumlig plan om att de kanske någon gång i framtiden vill använda de befruktade äggen eller om kvinnan är 46 år eller äldre. Man har i det senare fallet valt att vara något så när kongruent med de bestämmelser som gäller för adoption. Man har ju också i förarbeten och föreskrifter talat om att man inte bör behandla efter den tid då kvinnans normala fertilitet avtar."

Enligt lagen får ett befruktat ägg eller ett ägg som har varit föremål för somatisk cellkärnöverföring förvaras i fryst tillstånd i högst fem år eller under den längre tid som Socialstyrelsen bestämt enligt 6 §. Ursprungligen var tiden endast 1 år men då ökad kunskap om nedfrysningens inverkan på ägget visade att det inte tog någon skada förlängde man tiden till fem år. I dag vet man att tiden inte har någon inverkan på det nedfrysta ägget. Därmed är inte detta något bra argument för att inte bevilja förlängning.

Istället riktade Rättsliga Rådet och Socialstyrelsen in sig på Julias ålder, 46 år! Samtidigt påpekas det att man inte bör behandla efter den tid då kvinnans normala fertilitet avtar och att 46 år endast är en rekommendation, mycket kopplat till den rekommenderade åldern för adoption. Julias prover visar att hon är i mycket god form och fortfarande högfertil. Om det i stället hade varit ett krav på en mer individuell prövning är det troligt att utgången blivit annorlunda.

Ägget kommer ursprungligen från Julia och är befruktat med spermier från Pelle, det är tänkt att inplanteras i Julias kropp. Vem bestämmer över DIN kropp?

Ska Rättsliga Rådet och Socialstyrelsen vara de som bestämmer över våra kroppar när vi nått en viss ålder? Eller åtminstone kvinnans kropp, Pelles ålder har aldrig varit på tal. Gränsen på 46 år har inte satts utifrån barnets perspektiv då det utifrån detta perspektiv är viktigt att det finns ett tillräckligt stort utrymme för individuellt anpassade beslut.

Övriga krav för att få inplantera ägget är att de befruktade äggen endast får föras tillbaks om båda i paret är vid liv, att de är gifta eller bor under äktenskapsliknande former och att de båda ger sitt skriftliga medgivande. Regler som verkligen utgår ifrån barnets perspektiv och som uppfylls av Julia och Pelle.

I domen från förvaltningsrätten grundades avslaget på att de kunde inplanterat ägget tidigare om de inte valt att adoptera barn. Inget nämns om åldern! Till saken hör att Julia och Pelle valde att adoptera efter några misslyckade försök med IVF-behandling och att det är ett krav att efter adoptionen vänta i 2 år innan nya försök att skaffa biologiska barn görs. Detta hade inte Julia och Pelle haft möjlighet att bemöta då de i överklagandet endast bemötte avslaget som grundades på åldern.

Det har dock dykt upp en ny intressant lagstiftning i och med förändringarna i diskrimineringslagen. Åldersdiskriminering har ingått i diskrimieringslagen hela tiden, dock har hälso- och sjukvården varit undantaget tidigare. Numera är även åldersdiskriminering förbjuden inom hälso- och sjukvården utom vid vissa särskilda situationer då viss särbehandling anses tillåten. Jag anser inte att detta är ett sådant tillfälle då särbehandling kan tillåtas.

Riktlinjerna för prioriteringar inom hälso- och sjukvården baseras på tre grundläggande etiska principer: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. Av dessa principer framgår det att ålder inte får vara avgörande vid prioriteringar inom sjukvården T.ex. kan ålder inte anses vara avgörande för att bedöma fertilitet utan en individuell prövning måste göras.

Vården skall dessutom ges med respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet.

Frågan kvarstår, vem har rätt att bestämma över DIN kropp?

Enligt min mening så är diskrimineringslagen, europakonventionen och flera rättsfall från EU-domstolen samstämmiga i detta. DU har rätt att bestämma över DIN kropp.

Nu är det upp till Högsta Förvaltningsdomstolen att avgöra om de ska ta upp saken till prövning eller inte.

Vad får rättssäkerheten kosta?

Regeringen har beslutat att tillsätta en utredning, som syftar till att minska statens kostnader för advokater och andra rättsliga biträden. Direktiven till utredaren, som passligt nog är en lagman, är att han bl a ska se över möjligheterna att i större utsträckning använda taxa istället för timarvode.

Staten tycker att kostnaderna för de rättsliga biträdena är för höga och att ökningen sedan 2000, med 1,2 miljarder är för stor. Ersättningen till rättsliga biträden var 2012 nästan 2,2 miljarder. Det ska jämföras med att anslaget till rättsväsendet (polis, åklagare, domstolar) var totalt 39,4 miljarder. Sedan 2000 har antalet brottmål ökat med 25 %. Hur ekvationen, att kostnaden för de rättsliga biträdena är för hög, går ihop är för mig oförklarlig.

Redan idag är möjligheten att få ekonomisk hjälp för rättsligt biträde begränsat. T ex i socialförsäkringsmålen finns ingen möjlighet att få sina ombudskostnader betalda via rättsskyddet i hemförsäkringen eller genom rättshjälp. Om detta har vi bloggat tidigare.

Sedan många år har det diskuterats hur man ska bryta trenden med antalet minskade humanjurister. Att ytterligare begränsa möjligheterna för den enskilde att få rättsligt biträde, förbättrar inte situationen för humanjuridiken. Naturligtvis vill alla, även advokater och biträdande jurister, få anständigt betalt för sitt arbete. Kan man inte få det inom humanjuridiken söker man sig hellre till affärsjuridiken. När man frågade studenter om vilken yrkesbana de kunde tänka sig ville ca 30 % bli advokater. Jämfört med 2006 var det samma siffror, däremot ville 37 % bli bolagsjurister, jämfört med 25 % 2006.

I debatten om advokaters arvoden är det uppenbart att massmedia och allmänhet tror att summan av de kostnadsräkningar som lämnas in till domstolen också är advokatens "lön". Naturligtvis talar jag av egen erfarenhet när jag säger att så inte är fallet. Jag kan, efter att ha bokslutet från 2012 färdigt, konstatera att det bara är en ytterst liten bit av kakan som tillkommit mig. En advokatbyrå med anställda biträdande jurister och administrativ personal har höga personalkostnader. Dessutom tillkommer alla andra fasta och rörliga kostnader för att upprätthålla en kontorsorganisation som krävs av domstolar, myndigheter och Advokatsamfundet. Dessutom är nettovinsten inte särskilt stor och ska enligt min mening inte vara det, eftersom jag anser att den ska komma personalen till godo.så är tillvaron för en liten humanjuridisk byrå.

Utredningen "En översyn av statens utgifter för vissa rättsliga biträden" kommer, liksom klienternas intressen, att bevakas av Advokatsamfundets chefsjurist. Som Generalsekreteraren Ann Ramberg säger, problemet är inte att advokater arbetar för mycket i onödan, utan att de inte ersätts för det arbete de utför.

Det förutsätts att en advokat ska vara så mycket mer än ett rättsligt biträde. Att möta en människa i kris innebär att man inte bara behöver ha juridiska, utan också psykologiska kunskaper. Det krävs att man kan möta klienten med empati och att man gör det med fingertoppskänsla. Mycket av detta arbete utförs pro bono, eftersom domstolar och myndigheter inte anser att det är juridiskt, utan kurativt, trots att det är en förutsättning för att få klientens förtroende och tillit.

Vad gäller rättssäkerheten, om möjligheterna till att få ekonomiskt stöd för rättsligt biträde minskar, kan sägas att det redan idag kan vara svårt för enskilda att dras in i en rättslig process. Många upplever att självrisken, som ska betalas om man har Rättsskydd, eller rättshjälpsavgiften blir mycket ekonomiskt betungande. Många hamnar hos Kronofogden för att man inte kan betala. Med ytterligare försämringar riskerar vi att hamna i en situation där endast de bäst bemedlade kan driva rättsprocesser. Enligt min mening är det närmast en mänsklig rättighet att alla har samma möjlighet att på ett jämställt sätt kunna få sin sak rättsligt prövad och att få hjälp av ett juridiskt ombud.

För människor som av en eller annan anledning hamnar i en rättsprocess, oavsett om det är p g a att de är brottsoffer, misstänkta eller en tvist som de oförskyllt dragits in i kan det vara det mest dramatiska de råkar ut för i livet. Resultatet kan också bli förödande, med konsekvenser som kan bli avgörande för lång tid, ibland för resten av livet. Om staten fråntar eller försämrar deras möjligheter att hävda sin rätt, blir de dubbelt drabbade och dubbelt svikna.

Vi får hoppas att utredaren, lagman K-G Ekeberg, genomför sin utredning med ett empatiskt och humanistiskt synsätt. Utredningen ska vara klar den 31 oktober 2013.

Advokat Ewa Wressmark

Bevisbördan för gåva

Bevisbördan för gåva bör åligga den som åberopar att gåva har skett.

Under min tid som biträdande jurist på advokatbyrån har jag mött klienter som utsatts för s k sol och vårare och de har pga av denna person mist såväl pengar, tilltron till kärleken och självrespekten.

Det måste kännas som ett oerhört svek, när den person du älskar lura dig på såväl kärlek som pengar i ett egoistiskt syfte. De personer jag har mött som blivit svikna av en sol och vårare har alla haft en sak gemensamt; de har varit fantastiskt fina människor med ett gott hjärta. Att det sedan finns personer som utnyttjar denna fina egenskap är fruktansvärt tragiskt.

Än värre är att jag som jurist vet med mig att det är näst intill omöjligt att genom rättsväsendet vinna någon form av upprättelse i dessa mål. Problemet är framför allt  de generella  bevisbördereglerna som gäller i tvistemål.

Vem är sol och vårare och hur går denne tillväga?

En sol och vårare är enligt min erfarenhet en person som har någon form av kärleksförhållande med en person som de utnyttjar för att skaffa sig rent ekonomisk vinning. Det klassiska exemplet är ett kärlekspar, där den ena personen utnyttjar sin partner i rent ekonomiskt syfte. En sol och vårares strategier är ofta att finna en person som lever ett relativt isolerat liv, har en begränsad umgängeskrets och en stor längtan efter kärlek. Dessa tre punkter gör det möjligt för sol och våraren att agera och genom manipulation spela på den förälskade partnerns längtan efter kärlek. Sakta men säkert manipuleras partnern in i sol och vårarens nät och det är då utnyttjandet börjar tar form. Ofta handlar det om att de lånar sin partner pengar och lånar ut värdesaker. När den utnyttjade personen inte har mer tillgångar att låna ut, eller börjar ställa krav, försvinner sol och våraren lika snabbt som han eller hon dök upp. Kvar står den utnyttjade personen med ett brustit hjärta och dessutom oftast totalt utblottad.

Det är när de lämnats och blivit utblottade som de tar kontakt med oss. De vill för det mesta få tillbaka sina pengar, utlånade värdesaker och allt som ofta också få en förklaring på vad som egentligen har hänt. Några handlingar som styrker ett eventuellt lån eller att en viss egendom har lånats ut finns givetvis inte. En sol och vårare ser till att några sådana handlingar inte existerar.

Vilken hjälp kan jag som jurist egentligen erbjuda den som blivit sol och vårad om sol och våraren nekar till att han/hon någonsin erhållit någon egendom eller uppger att han/hon erhållit allt såsom gåva. Vem har bevisbördan för vad som påstås?

I dispositiva tvistemål har man en s k växlande bevisbörda. Det innebär att den som påstår att t ex ett lån har förekommit mellan två parter har bevisbördan för detta påstående. När den först påstående parten har fullgjort sin bevisbörda måste motparten antingen motbevisa denna ståndpunkt eller också bevisa en invändning mot anspråket.

Problemet är ofta att den påstående parten inte kan uppfylla sin bevisbörda. Låt oss anta att jag lånar ut värdefull egendom till min pojkvän. Låt oss dessutom anta att min partner har det svårt ekonomiskt och jag, som den så snälla flickvän som jag är, hjälper honom under de månader som det krisar för honom ekonomiskt, genom att låna honom pengar. När jag väl börjar kräva tillbaka mina saker och begär återbetalning av de lån som jag givit honom gör han sig oanträffbar och omöjlig att få kontakt med.

Jag tar mig då till ett juridiskt ombud för att be om hjälp.

Mitt ombud stämmer min fd pojkvän och kräver att han ska återbetala de lån som förfallit till betalning och återlämna den egendom som han lånat ut av mig.

Min fd. pojkvän nekar till alla de lån jag givit honom och uppger att de saker som jag påstår att jag har lånat ut de facto varit gåvor.

För en jurist är det inte svårt att räkna ut vad utgången i detta mål kommer att bli då bevisbördan för det påstående om betalningsansvar som ska åläggs svaranden, ligger på käranden. Ett muntligt låneavtal är näst intill omöjligt att bevisa och det samma gäller påståendet om att ev, utlånad egendom inte utgör en gåva.

Bevisbördan borde enligt min mening ligga på den som påstår att ett visst handlande utgjort en gåva, en sk omvänd bevisbörda borde föreligga.

Högsta domstolen har konstaterat att det saknas praxis om vem som har bevisbördan i fall då det är ostridigt att egendom överlämnats men det är tvistigt i fall handlandet utgjort en gåva eller ett lån. Svea hovrätt uttalande i mål nr T 153-11 att det bör kunna krävas att den som oväntat mottar en större summa pengar säkrar bevisning genom at t ex se till att ett gåvobrev upprättas. I refererat mål hade en stor summa pengar (100 000 kr) plötsligt och en till synes oöverlagd överföring skett i tiden nära inpå en för käranden omskakande händelse. Omständigheterna hade enligt hovrätten varit sådana att övervägande skäl talade för att bevisbördan övergick på svaranden i detta specifika mål.

Vilken betydles hovrättens avgörande i ovan refererat mål nr kommer att få är svårt att säga då målet har överklagats till Högsta domstolen.

Enligt min mening bör bevisbördan för gåva generellt sett alltid åligga den som påstår att en sådan har skett.

Canela Skyfacos
Jur kand

Den lilla människan mot den stora Försäkringskassan

Den lilla människan mot den stora Försäkringskassan

Jag tänkte berätta en historia om en sjuk människa, som i många år försökt att kämpa för sin existens och sin möjlighet att göra ett meningsfullt arbete, men som i dessa försök hela tiden jagas och hindras av Försäkringskassan.

Jag har klientens tillåtelse att skriva hennes historia, men jag kommer ändå att modifiera den så att ingen (mer än kanske hon själv) ska kunna känna igen henne. Vi kallar henne Ulla.

Ulla jobbade i en bransch som innebär extremt mycket stress, press och dåliga arbetsställningar. Arbetsgivaren var inte särskilt intresserad av att förbättra arbetsmiljön. Ulla kämpade dock på, fast att hon kände att hennes kropp tog stryk av den dåliga arbetsställning hon hade.  Till slut fick kroppen nog och hon drabbades av diskbråck. Trots sina besvär försökte Ulla arbeta vidare. När arbetsgivaren väl vaknade och försökte rätta till den dåliga arbetsmiljön, var det försent. Ulla var tvungen att sjukskriva sig.

Så småningom beviljades Ulla sjukersättning. På den tiden kunde man beviljas tidsbegränsad sjukersättning och Ulla beviljades 50 % sjukersättning, dvs Försäkringskassan ansåg att hennes arbetsförmåga var nedsatt med 50 %. Sedermera ändrades reglerna och för att kunna få sjukersättning skulle arbetsförmågan vara stadigvarande nedsatt, dvs  för all överskådlig framtid.

När jag kom in i bilden i maj 2010 hade Ulla ansökt om halv sjukersättning. Hon hade skickats hit och dit för utredningar, arbetsträning, undersökningar osv. Hon hade lydigt gjort allt som Försäkringskassan begärde av henne. Trots detta kom Försäkringskassan hela tiden med nya krav, nya vinklingar och nya förslag på undersökningar och utredningar.  I juni 2010 fick Ulla besked om att Försäkringskassan övervägde att inte bevilja henne sjukersättning och att hon skulle anmäla sig till Arbetsförmedlingen. Med fyra diskbråk i ländryggen och artros ansågs hon kunna arbeta till 100 %.

I september 2010 ansökte Ulla om halv stadigvarande sjukersättning. Försäkringskassan meddelade att det skulle ta minst tre månader innan de skulle fatta beslut. I december fick Ulla deras förslag till beslut och fick två veckor på sig att komma med synpunkter. Försäkringskassan, som dragit ut på tiden med sin utredning och sitt beslut ville inte bevilja anstånd med den tid som jag ansågs krävas eftersom det var jul och nyår. Detta var i januari 2011 och det var åtta månader sedan Ulla tog kontakt med mig. Försäkringskassan beviljade 14 dagars anstånd. Trots att det således var jul och nyår och jag skulle ha semester ansågs inte ett par veckor därutöver som ”inom rimlig gräns”. Min duktiga biträdande jurist fick rycka in och skriva yttrandet till Försäkringskassan och jag läste det på min semesterort. Vi kom in med yttrandet i tid.

Sedan gick tiden. Vi kompletterade med nya läkarintyg. Försäkringskassan krävde en försäkringsmedicinsk utredning, som var mycket påfrestande för min klient. Utlåtandet från den kom och en sjukgymnast som träffat klienten i tre timmar uttalade sig kategoriskt om hennes arbetsförmåga, helt stick i stäv mot hennes läkare, egen sjukgymnast och kiropraktiker. Ytterligare tid gick och i september 2011, exakt ett år efter hennes ansökan, kom Försäkringskassans beslut – avslag. Detta ska jämföras med att Försäkringskassan inte ville bevilja anstånd några veckor extra eftersom detta inte var ”inom rimlig gräns”. Att det skulle ta ett år – mot utlovade 3 månader – att fatta ett beslut, var tydligen ”inom rimlig gräns”.

Naturligtvis begärde vi omprövning av beslutet. Detta är nödvändigt för att man sedan ska kunna få ett beslut som går att överklaga till Förvaltningsrätten. Det händer i stort sett aldrig att Försäkringskassan kommer till något annat ställningstagande vid en omprövning. Trots detta tog det ytterligare tre månader innan Försäkringskassan fattade sitt slutliga beslut – avslag.

Det hör till saken att i ett ärende mot Försäkringskassan kan klienter varken få rättsskydd eller rättshjälp. Han/hon får själv betala sina ombudskostnader. Försäkringskassan är ju en myndighet som ska hjälpa ”den försäkrade” och om man inte är nöjd då hamnar ärendet i Förvaltningsrätten, som också har en skyldighet att ”hjälpa den enskilde”. På andra sidan finns Försäkringskassans jurister och processförare. En sjuk, olycklig, person som inte själv är juridiskt skolad står sig slätt mot Försäkringskassan.

I detta skede ger många av ”de försäkrade” upp. Man orkar helt enkelt inte kämpa mot Försäkringskassan, man har inte det juridiska kunnandet, man har inte uthålligheten p g a sin sjukdom (som Försäkringskassan förnekar påverkar arbetsförmågan), man har inte ekonomin för att betala ett ombud.

Under senare tid har emellertid många av de som orkar överklaga till Förvaltningsrätten fått rätt mot Försäkringskassan. Försäkringskassan har på olika områden fått skarp kritik mot sina utredningar, sina bedömningar och sina beslut. Det kan således vara lönsamt att överklaga, om man orkar och kan. Så blev det även i Ullas fall.

Vi begärde och fick en muntlig förhandling i Förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten var mycket tydlig i sin dom och gav Ulla rätt på alla punkter. Hon beviljades 50 % stadigvarande sjukersättning. Ingen tvekan där inte. Man trodde på henne och äntligen kände hon att hon fått upprättelse, att man hade lyssnat på henne. Hon var emellertid medveten om att Försäkringskassan hade två månader på sig att överklaga domen. Så skedde också och nu ligger målet i Kammarrätten och vi ska yttra oss inom 21 dagar.

Denna process har pågått sedan september 2010, dvs i nästan 2 ½ år, och den är inte slut än. Hur ska en sjuk människa, som kämpar för sin existens ensam orka slåss mot Försäkringskassan? Det är djupt orättvist att man i dessa fall inte kan beviljas rättsskydd eller rättshjälp, så att dessa människor som så väl behöver stödet och hjälpen från ett juridiskt ombud kan ha råd att fortsätta få sin rätt prövad.

Advokat Ewa Wressmark

Ny lag: Förbud mot åldersdiskriminering inom vården

Vi årsskiftet trädde ett antal nya lagar i kraft En av dem har jag redan tidigare skrivit om i bloggen, nämligen att äldre par ska få rätt att bo tillsammans, även om endast en av dem är tillräckligt sjuk för t.ex. ett vårdboende. En annan för vår verksamhet intressant lagändring gäller diskrimineringslagen. Tidigare har åldersdiskriminering inom hälso- och sjukvården varit undantagen i lagen och har således på sätt och vis varit fullt lagligt.

Nu har regeringen beslutat att ändra på detta och lagen lyder som följer:

2 kap. 13 §

Diskriminering är förbjuden i fråga om

 1. hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet,

 2. verksamhet inom socialtjänsten, och

 3. stöd i form av färdtjänst och riksfärdtjänst och bostadsanpassningsbidrag

2 kap. 13 a §

Förbudet mot diskriminering i 13 § 1 och 2 som har samband med kön hindrar inte att kvinnor och män behandlas olika, om det har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

2 kap. 13 b §

Förbudet mot diskriminering i 13 § som har samband med ålder hindrar inte

 1. tillämpning av bestämmelser i lag som föreskriver viss ålder, eller

 2. annan särbehandling på grund av ålder om särbehandlingen har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

 Detta innebär att det i princip är otillåtet med åldersdiskriminering inom hälso- och sjukvården men att det finns ett generellt undantag för sådan särbehandling som har ett berättigat syfte om särbehandlingen är lämplig och nödvändig för att nå syftet. Syftet med denna formulering torde vara att låta möjligheten till riktade insatser mot vissa åldersgrupper, exempelvis gratis vaccinationer för äldre mot t.ex. influensa, finnas kvar.

Tack och lov ska dessa generella undantag tillämpas restriktivt och får inte enbart motiveras av ekonomiska skäl.

Av naturliga skäl finns ännu ingen praxis på vilken typ av åldersdiskriminering som blir tillåten, varje situation måste bedömas individuellt vilket troligen kommer att leda till att domstolarna måste fastställa vad som är åldersdiskriminering och vad som inte faller under denna beteckning samt vad som kan undantagas och vad som inte kan vara ett undantag.

Prioriteringar i sjukvården

När det gäller sjukvården ska patienter med det största behovet av vård ges företräde. Utgångspunkten för denna prioritering är en etisk plattform grundad på tre etiska principer

1) människovärdesprincipen - enligt vilken alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället,

2)  behovs- och solidaritetsprincipen - enligt vilken resurserna bör satsas på områden (verksamheter eller individer) där behoven är störst, och

3) kostnadseffektivitetsprincipen - enligt vilken en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i hälsa och livskvalitet, bör eftersträvas vid valet mellan olika verksamheter eller åtgärder.

Principerna är rangordnade och skall prioriteras enligt nämnd följd, innebärande att kostnadseffektivitet aldrig får går före människovärdet.

Personligen ställer jag mig emellertid högst tveksam till om denna rangordning följs i praktiken. Bara det faktum att Arbetsmiljöverket tvingas hota ledningen på Lunds lasarett med åtal p.g.a. att personalen inte hinner bedriva den effektiva vård som vi trots allt har tillgång i Sverige, tyder på vissa prioriteringsproblem.

Det kan tyckas som om jag nu kommit bort från ämnet åldersdiskriminering, så är dock inte fallet. Vi har under året som gått läst flera fall då främst äldre människor tycks ha hamnat längst ned i rangordningen och kostnadseffektiviteten hamnat överst.

Behovsstyrd vård

Hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att hälso- och sjukvården ska vara behovsstyrd och att det inte är tillåtet att låta behovet av vård stå tillbaka av åldersrelaterade skäl. Detta utesluter inte att det kan förekomma att ålder i vissa fall tillmäts betydelse inom hälso- och sjukvårdsverksamheten. Varför undantagen i den nya lagstiftningen visst kan vara berättigade.

Jag befarar dock att den kommunala självstyrelsen och hälso- och sjukvårdslagens karaktär av ramlag som ger landstingen visst utrymme att själva bestämma vilka åldersgrupper som ska omfattas av vissa behandlingar eller undersökningar resulterar i en definition av ”behovsstyrd vård” som möjliggör ett kringgående av förbudet mot diskriminering p.g.a. ålder.

Ett exempel är screening för att tidigt upptäcka cancer, redan idag frångår många landsting Socialstyrelsens rekommendationer gällande vilka åldergrupper som ska kallas till screening, men då detta ingår i självstyret anses det inte vara åldersdiskriminering om en viss grupp inte kallas.

En annan intressant fråga är hur de kvinnor som behöver IVF-behandling för att kunna bli gravida ska bemötas.Hur ska deras ålder bedömas? Landstingen i Sverige har idag olika åldersgränser eller rekommendationer för vid vilken ålder en kvinna ska kunna få behandlingen. Vad ska styra i dessa fall? De flesta kvinnor är fertila långt längre än de åldergränser som finns hos de flesta landsting idag. Hälso- och sjukvårdslagen säger inget om åldern och inte heller lagen om genetisk integritet, trots detta finns det ”ett ålderstänk” som hindrar sjukvården från att genomföra behandlingen på kvinnor som fyllt 46 år.

Jag tror att diskrimineringsombudsmannen och landets domstolar kommer att få ett hårt arbete att utarbeta praxis inom detta område. Inte bara gällande åldersdiskriminering inom hälso- och sjukvård utan även gällande de andra nya reglerna i diskrimineringslagen. Det ska bli spännande att se resultatet och jag hoppas få bli en del av den utvecklingen.

Diana Sälöen

Jur kand