Mobbning i arbetslivet är tillåtet

Mobbning i arbetslivet är tillåtet

Om inte i teorin så i vart fall i praktiken

Julen närmar sig och i år innebär jul- och nyårshelgerna ganska mycket ledighet. Ledighet som för många inte bara är en skön avkoppling utan en chans att slippa sina antagonister – kollegorna eller cheferna. Närmare 300 människor tar sitt liv varje år och 1000-tals mår mycket dåligt p.g.a. att de är mobbade på jobbet. För dem är de många helgdagarna en befrielse, en chans att återhämta sig för att klara av att återvända till jobb efter helgerna.

Man brukar tala om två typer av mobbing:
1) handlingar som upplevs som personligt nedvärderande såsom kränkande kommentarer, retas, sprida rykten, ge samma person kritik gång på gång, påminna om misstag, ignorera, skälla ut och skämta grovt om.

2) handlingar som gör det svårt att kunna utföra jobbet såsom att inte kunna nå mål, en orimlig arbetsbörda, ignorera åsikter, frånta ansvar, hindra åsikter, ge uppgifter långt under kompetensnivå etc.

För många blir det svåra konsekvenser i form av långtidssjukskrivningar, psykisk ohälsa och enligt forskare kan mobbingoffer få samma psykiska symtom som personer som blivit torterade (PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom).

Trots detta finns det inte mycket man kan göra åt detta. Som jurist är tyvärr det bästa och enda rådet man ge den mobbade att de ska försöka byta jobb. För i de här fallen är det den mobbade, inte mobbarna som måste flytta sig. Detta för att lagen i dagsläget inte ger så mycket hjälp. De lagar som ligger närmast till hands är diskrimineringslagarna som säger att man inte får särbehandla någon negativt på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, handikapp, könstillhörighet, sexuell läggning eller ålder. Om man har ”turen” att mobbas på någon av de grunderna finns det möjlighet nå framgång i ett mobbingmål, men inte p.g.a. själva mobbingen utan p.g.a. att man kan visa att man är diskriminerad. Om man istället har oturen att vara ”en vanlig Svensson” som råkat hamna i skottgluggen för en eller flera mobbare så är inte chansen att vinna ett mål så stor. Speciellt inte om mobbingoffret ”bara” drabbats av psykiska besvär – då är det i princip omöjligt att vinna målet eftersom det är svårt med bevisningen. Det är svårt att bevisa vad psykisk ohälsa beror på och som oftast finns det ingen som vill vittna. Den mobbade är oftast väldigt ensam!

Den enda gång man egentligen kan nå framgång i dagsläget är när det handlar om provocerade uppsägningar. Då finns det skydd i arbetsrätten. En arbetsgivare får inte, vare sig direkt eller indirekt uppmana någon att säga upp sig. Så även om arbetstagaren själv säger upp sig kan det i vissa fall betraktas som en olaglig uppsägning från arbetsgivarens sida. Ändå är det ingen lätt väg att gå speciellt inte om man är nedtryckt och kanske har förlorat allt vad självkänsla och självförtroende heter.

Jag, och många med mig, menar att det krävs lagstiftning för att komma till rätta med problemet. Antingen borde mobbing kriminaliseras och anstiftare/mobbare måste kunna ställas till personligt straffansvar. Alternativet är att arbetsmiljölagen skärps så att den kan användas effektivare.

Oavsett hur lagstiftningen löses så är det viktigt  att det finns möjlighet att begära skadestånd, dels för att ge upprättelse, dels för att avskräcka mobbarna.

Som jurist känns det tungt att behöva tala om för en person som orkat ta sig till oss för att få hjälp, att det de upplever och utsätts för är moraliskt förkastligt men att vi inte kan hjälpa dem juridiskt, eftersom lagen i princip tillåter mobbning.  Facket sviker lika ofta som arbetsgivaren. Fackföreningarna vet hur hopplösa dessa fall är och väljer ofta att inte engagera sig i dem. De ägnar sig istället främst åt löneförhandlingar och uppsägningsfrågor. För att lagstiftning och praxis ska förändras krävs det att fackföreningarna vågar ta dessa mål och verkligen driva dem hela vägen, även när det verkar hopplöst.

                                                                                                                                        Diana Sälöen
                                                                                                                                        Bitr. Jurist

 

Myndigheters inkonsekventa förhållningssätt till bevisvärde

Ska det få finnas skillnader i hur ett bevisvärde bedöms beroende på om det är ett juridiskt ombud som åberopar det eller en myndighet?

Asylsökanden kommer många gånger från mer eller mindre okända provinser från länder som har andra kulturer och annorlunda sociala normer mot vad vi är vana vid i Sverige. Därför kan det behövas ganska omfattande research för att kunna finna stöd för en asylsökandens utsagor. Det är långt ifrån säkert att det räcker med att leta i källmaterial från Migrationsverkets LIFOs dokument, utan dessa dokument kan av naturliga orsaker omöjligt rymma upplysningar om alla förhållanden i alla tänkbara provinser i världen. Ofta är dokumenten också ett eller ett par år gamla vilket gör att de inte alltid är så tillförlitliga.

För att den asylsökanden ska få tillgång till en rättvis prövning av sitt ärende, är det därför av avgörande vikt att det juridiska ombudet tar sig tid att söka upp aktuell bevisning för den asylsökandens berättelse. Det är alltså inte tillräckligt att använda det begränsade material som ett LIFOs dokument innehåller, utan man måste titt och tätt vända sig till nyhetsbyråer och frivilligorganisationer på nätet som ofta har befunnit sig direkt på plats i den provins där den asylsökanden kommer ifrån och därför besitter uppdaterad information från det berörda stället.

Tyvärr är det så att detta material nästan alltid bedöms som varande av ”ringa bevisvärde” enligt Migrationsverket och Migrationsdomstolen. Detta resulterar i att dessa myndigheter väljer att bortse från det åberopade material och i stället uteslutande går på den otillräckliga informationen man finner i LIFOs dokumenten. Det leder i sin tur till att myndigheten inte finner stöd för den asylsökandens berättelse. Detta för att man helt enkelt inte litar på berättelsen, trots att det juridiska ombudet har kunnat hitta aktuell och dagsfärsk dokumentation som ger stöd åt de skäl som anges för att den asylsökanden är i behov av internationellt stöd.

Är det då rimligt att samma myndighet som bedömer material från internet som varande av ”ringa bevismaterial” i andra fall själva använder utskrift hämtade direkt från t ex Wikipedia som bevis mot en asylsökandens skäl? Kan det anses utgöra ett källkritiskt förhållningssätt?

För mig framstår det som varande oseriöst att dokumentation från t ex Al Jazeera eller BBC inte räknas som trovärdigt bevismaterial, medan samma myndighet kan utvisa en asylsökande grundat på åberopande av ”bevismaterial” hämtat från Wikipedia eller i bästa fall den bristfälliga LIFOs dokumentationen.  Som alla vet är Wikipedia en sida där vem som helst kan publicera material rörande nästan vad som helst. LIFOs dokumentationen är en sammanställning som tillhandahålls av Migrationsverket, vilket inte gör dokumentationen till en oberoende källa då det finns risk att viktig och ibland livsavgörande nyanser inte framkommer i dokumentationen. Det kan till exempel röra sig om de verkliga förhållandena för statslösa palestinier i Mellanöstern eller verkligt myndighetsskydd för personer som riskerar drabbas av hedersrelaterat våld.

Vad jag efterlyser från myndigheternas sida är ett konsekvent sätt att bedöma det bevismaterial som åberopas, vare sig om det kommer från myndigheten själv eller från ett juridiskt ombud.

Helene Nilsson
Paralegalpraktikant