Den lilla människan mot den stora
Försäkringskassan
Jag tänkte
berätta en historia om en sjuk människa, som i många år försökt att kämpa för
sin existens och sin möjlighet att göra ett meningsfullt arbete, men som i
dessa försök hela tiden jagas och hindras av Försäkringskassan.
Jag har
klientens tillåtelse att skriva hennes historia, men jag kommer ändå att
modifiera den så att ingen (mer än kanske hon själv) ska kunna känna igen
henne. Vi kallar henne Ulla.
Ulla jobbade
i en bransch som innebär extremt mycket stress, press och dåliga
arbetsställningar. Arbetsgivaren var inte särskilt intresserad av att förbättra
arbetsmiljön. Ulla kämpade dock på, fast att hon kände att hennes kropp tog
stryk av den dåliga arbetsställning hon hade.
Till slut fick kroppen nog och hon drabbades av diskbråck. Trots sina
besvär försökte Ulla arbeta vidare. När arbetsgivaren väl vaknade och försökte
rätta till den dåliga arbetsmiljön, var det försent. Ulla var tvungen att
sjukskriva sig.
Så småningom
beviljades Ulla sjukersättning. På den tiden kunde man beviljas tidsbegränsad
sjukersättning och Ulla beviljades 50 % sjukersättning, dvs Försäkringskassan
ansåg att hennes arbetsförmåga var nedsatt med 50 %. Sedermera ändrades
reglerna och för att kunna få sjukersättning skulle arbetsförmågan vara
stadigvarande nedsatt, dvs för all
överskådlig framtid.
När jag kom
in i bilden i maj 2010 hade Ulla ansökt om halv sjukersättning. Hon hade
skickats hit och dit för utredningar, arbetsträning, undersökningar osv. Hon
hade lydigt gjort allt som Försäkringskassan begärde av henne. Trots detta kom
Försäkringskassan hela tiden med nya krav, nya vinklingar och nya förslag på
undersökningar och utredningar. I juni
2010 fick Ulla besked om att Försäkringskassan övervägde att inte bevilja henne
sjukersättning och att hon skulle anmäla sig till Arbetsförmedlingen. Med fyra
diskbråk i ländryggen och artros ansågs hon kunna arbeta till 100 %.
I september
2010 ansökte Ulla om halv stadigvarande sjukersättning. Försäkringskassan
meddelade att det skulle ta minst tre månader innan de skulle fatta beslut. I
december fick Ulla deras förslag till beslut och fick två veckor på sig att
komma med synpunkter. Försäkringskassan, som dragit ut på tiden med sin
utredning och sitt beslut ville inte bevilja anstånd med den tid som jag ansågs
krävas eftersom det var jul och nyår. Detta var i januari 2011 och det var åtta
månader sedan Ulla tog kontakt med mig. Försäkringskassan beviljade 14 dagars
anstånd. Trots att det således var jul och nyår och jag skulle ha semester
ansågs inte ett par veckor därutöver som ”inom rimlig gräns”. Min duktiga
biträdande jurist fick rycka in och skriva yttrandet till Försäkringskassan och
jag läste det på min semesterort. Vi kom in med yttrandet i tid.
Sedan gick
tiden. Vi kompletterade med nya läkarintyg. Försäkringskassan krävde en
försäkringsmedicinsk utredning, som var mycket påfrestande för min klient.
Utlåtandet från den kom och en sjukgymnast som träffat klienten i tre timmar
uttalade sig kategoriskt om hennes arbetsförmåga, helt stick i stäv mot hennes
läkare, egen sjukgymnast och kiropraktiker. Ytterligare tid gick och i
september 2011, exakt ett år efter hennes ansökan, kom Försäkringskassans
beslut – avslag. Detta ska jämföras med att Försäkringskassan inte ville bevilja
anstånd några veckor extra eftersom detta inte var ”inom rimlig gräns”. Att det
skulle ta ett år – mot utlovade 3 månader – att fatta ett beslut, var tydligen
”inom rimlig gräns”.
Naturligtvis
begärde vi omprövning av beslutet. Detta är nödvändigt för att man sedan ska
kunna få ett beslut som går att överklaga till Förvaltningsrätten. Det händer i
stort sett aldrig att Försäkringskassan kommer till något annat
ställningstagande vid en omprövning. Trots detta tog det ytterligare tre
månader innan Försäkringskassan fattade sitt slutliga beslut – avslag.
Det hör till
saken att i ett ärende mot Försäkringskassan kan klienter varken få rättsskydd
eller rättshjälp. Han/hon får själv betala sina ombudskostnader.
Försäkringskassan är ju en myndighet som ska hjälpa ”den försäkrade” och om man
inte är nöjd då hamnar ärendet i Förvaltningsrätten, som också har en
skyldighet att ”hjälpa den enskilde”. På andra sidan finns Försäkringskassans
jurister och processförare. En sjuk, olycklig, person som inte själv är juridiskt
skolad står sig slätt mot Försäkringskassan.
I detta
skede ger många av ”de försäkrade” upp. Man orkar helt enkelt inte kämpa mot
Försäkringskassan, man har inte det juridiska kunnandet, man har inte
uthålligheten p g a sin sjukdom (som Försäkringskassan förnekar påverkar
arbetsförmågan), man har inte ekonomin för att betala ett ombud.
Under senare
tid har emellertid många av de som orkar överklaga till Förvaltningsrätten fått
rätt mot Försäkringskassan. Försäkringskassan har på olika områden fått skarp
kritik mot sina utredningar, sina bedömningar och sina beslut. Det kan således
vara lönsamt att överklaga, om man orkar och kan. Så blev det även i Ullas
fall.
Vi begärde
och fick en muntlig förhandling i Förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten var
mycket tydlig i sin dom och gav Ulla rätt på alla punkter. Hon beviljades 50 %
stadigvarande sjukersättning. Ingen tvekan där inte. Man trodde på henne och
äntligen kände hon att hon fått upprättelse, att man hade lyssnat på henne. Hon
var emellertid medveten om att Försäkringskassan hade två månader på sig att
överklaga domen. Så skedde också och nu ligger målet i Kammarrätten och vi ska
yttra oss inom 21 dagar.
Denna
process har pågått sedan september 2010, dvs i nästan 2 ½ år, och den är inte
slut än. Hur ska en sjuk människa, som kämpar för sin existens ensam orka slåss
mot Försäkringskassan? Det är djupt orättvist att man i dessa fall inte kan
beviljas rättsskydd eller rättshjälp, så att dessa människor som så väl behöver
stödet och hjälpen från ett juridiskt ombud kan ha råd att fortsätta få sin
rätt prövad.
Advokat Ewa
Wressmark