Vad får rättssäkerheten kosta?

Regeringen har beslutat att tillsätta en utredning, som syftar till att minska statens kostnader för advokater och andra rättsliga biträden. Direktiven till utredaren, som passligt nog är en lagman, är att han bl a ska se över möjligheterna att i större utsträckning använda taxa istället för timarvode.

Staten tycker att kostnaderna för de rättsliga biträdena är för höga och att ökningen sedan 2000, med 1,2 miljarder är för stor. Ersättningen till rättsliga biträden var 2012 nästan 2,2 miljarder. Det ska jämföras med att anslaget till rättsväsendet (polis, åklagare, domstolar) var totalt 39,4 miljarder. Sedan 2000 har antalet brottmål ökat med 25 %. Hur ekvationen, att kostnaden för de rättsliga biträdena är för hög, går ihop är för mig oförklarlig.

Redan idag är möjligheten att få ekonomisk hjälp för rättsligt biträde begränsat. T ex i socialförsäkringsmålen finns ingen möjlighet att få sina ombudskostnader betalda via rättsskyddet i hemförsäkringen eller genom rättshjälp. Om detta har vi bloggat tidigare.

Sedan många år har det diskuterats hur man ska bryta trenden med antalet minskade humanjurister. Att ytterligare begränsa möjligheterna för den enskilde att få rättsligt biträde, förbättrar inte situationen för humanjuridiken. Naturligtvis vill alla, även advokater och biträdande jurister, få anständigt betalt för sitt arbete. Kan man inte få det inom humanjuridiken söker man sig hellre till affärsjuridiken. När man frågade studenter om vilken yrkesbana de kunde tänka sig ville ca 30 % bli advokater. Jämfört med 2006 var det samma siffror, däremot ville 37 % bli bolagsjurister, jämfört med 25 % 2006.

I debatten om advokaters arvoden är det uppenbart att massmedia och allmänhet tror att summan av de kostnadsräkningar som lämnas in till domstolen också är advokatens "lön". Naturligtvis talar jag av egen erfarenhet när jag säger att så inte är fallet. Jag kan, efter att ha bokslutet från 2012 färdigt, konstatera att det bara är en ytterst liten bit av kakan som tillkommit mig. En advokatbyrå med anställda biträdande jurister och administrativ personal har höga personalkostnader. Dessutom tillkommer alla andra fasta och rörliga kostnader för att upprätthålla en kontorsorganisation som krävs av domstolar, myndigheter och Advokatsamfundet. Dessutom är nettovinsten inte särskilt stor och ska enligt min mening inte vara det, eftersom jag anser att den ska komma personalen till godo.så är tillvaron för en liten humanjuridisk byrå.

Utredningen "En översyn av statens utgifter för vissa rättsliga biträden" kommer, liksom klienternas intressen, att bevakas av Advokatsamfundets chefsjurist. Som Generalsekreteraren Ann Ramberg säger, problemet är inte att advokater arbetar för mycket i onödan, utan att de inte ersätts för det arbete de utför.

Det förutsätts att en advokat ska vara så mycket mer än ett rättsligt biträde. Att möta en människa i kris innebär att man inte bara behöver ha juridiska, utan också psykologiska kunskaper. Det krävs att man kan möta klienten med empati och att man gör det med fingertoppskänsla. Mycket av detta arbete utförs pro bono, eftersom domstolar och myndigheter inte anser att det är juridiskt, utan kurativt, trots att det är en förutsättning för att få klientens förtroende och tillit.

Vad gäller rättssäkerheten, om möjligheterna till att få ekonomiskt stöd för rättsligt biträde minskar, kan sägas att det redan idag kan vara svårt för enskilda att dras in i en rättslig process. Många upplever att självrisken, som ska betalas om man har Rättsskydd, eller rättshjälpsavgiften blir mycket ekonomiskt betungande. Många hamnar hos Kronofogden för att man inte kan betala. Med ytterligare försämringar riskerar vi att hamna i en situation där endast de bäst bemedlade kan driva rättsprocesser. Enligt min mening är det närmast en mänsklig rättighet att alla har samma möjlighet att på ett jämställt sätt kunna få sin sak rättsligt prövad och att få hjälp av ett juridiskt ombud.

För människor som av en eller annan anledning hamnar i en rättsprocess, oavsett om det är p g a att de är brottsoffer, misstänkta eller en tvist som de oförskyllt dragits in i kan det vara det mest dramatiska de råkar ut för i livet. Resultatet kan också bli förödande, med konsekvenser som kan bli avgörande för lång tid, ibland för resten av livet. Om staten fråntar eller försämrar deras möjligheter att hävda sin rätt, blir de dubbelt drabbade och dubbelt svikna.

Vi får hoppas att utredaren, lagman K-G Ekeberg, genomför sin utredning med ett empatiskt och humanistiskt synsätt. Utredningen ska vara klar den 31 oktober 2013.

Advokat Ewa Wressmark

Bevisbördan för gåva

Bevisbördan för gåva bör åligga den som åberopar att gåva har skett.

Under min tid som biträdande jurist på advokatbyrån har jag mött klienter som utsatts för s k sol och vårare och de har pga av denna person mist såväl pengar, tilltron till kärleken och självrespekten.

Det måste kännas som ett oerhört svek, när den person du älskar lura dig på såväl kärlek som pengar i ett egoistiskt syfte. De personer jag har mött som blivit svikna av en sol och vårare har alla haft en sak gemensamt; de har varit fantastiskt fina människor med ett gott hjärta. Att det sedan finns personer som utnyttjar denna fina egenskap är fruktansvärt tragiskt.

Än värre är att jag som jurist vet med mig att det är näst intill omöjligt att genom rättsväsendet vinna någon form av upprättelse i dessa mål. Problemet är framför allt  de generella  bevisbördereglerna som gäller i tvistemål.

Vem är sol och vårare och hur går denne tillväga?

En sol och vårare är enligt min erfarenhet en person som har någon form av kärleksförhållande med en person som de utnyttjar för att skaffa sig rent ekonomisk vinning. Det klassiska exemplet är ett kärlekspar, där den ena personen utnyttjar sin partner i rent ekonomiskt syfte. En sol och vårares strategier är ofta att finna en person som lever ett relativt isolerat liv, har en begränsad umgängeskrets och en stor längtan efter kärlek. Dessa tre punkter gör det möjligt för sol och våraren att agera och genom manipulation spela på den förälskade partnerns längtan efter kärlek. Sakta men säkert manipuleras partnern in i sol och vårarens nät och det är då utnyttjandet börjar tar form. Ofta handlar det om att de lånar sin partner pengar och lånar ut värdesaker. När den utnyttjade personen inte har mer tillgångar att låna ut, eller börjar ställa krav, försvinner sol och våraren lika snabbt som han eller hon dök upp. Kvar står den utnyttjade personen med ett brustit hjärta och dessutom oftast totalt utblottad.

Det är när de lämnats och blivit utblottade som de tar kontakt med oss. De vill för det mesta få tillbaka sina pengar, utlånade värdesaker och allt som ofta också få en förklaring på vad som egentligen har hänt. Några handlingar som styrker ett eventuellt lån eller att en viss egendom har lånats ut finns givetvis inte. En sol och vårare ser till att några sådana handlingar inte existerar.

Vilken hjälp kan jag som jurist egentligen erbjuda den som blivit sol och vårad om sol och våraren nekar till att han/hon någonsin erhållit någon egendom eller uppger att han/hon erhållit allt såsom gåva. Vem har bevisbördan för vad som påstås?

I dispositiva tvistemål har man en s k växlande bevisbörda. Det innebär att den som påstår att t ex ett lån har förekommit mellan två parter har bevisbördan för detta påstående. När den först påstående parten har fullgjort sin bevisbörda måste motparten antingen motbevisa denna ståndpunkt eller också bevisa en invändning mot anspråket.

Problemet är ofta att den påstående parten inte kan uppfylla sin bevisbörda. Låt oss anta att jag lånar ut värdefull egendom till min pojkvän. Låt oss dessutom anta att min partner har det svårt ekonomiskt och jag, som den så snälla flickvän som jag är, hjälper honom under de månader som det krisar för honom ekonomiskt, genom att låna honom pengar. När jag väl börjar kräva tillbaka mina saker och begär återbetalning av de lån som jag givit honom gör han sig oanträffbar och omöjlig att få kontakt med.

Jag tar mig då till ett juridiskt ombud för att be om hjälp.

Mitt ombud stämmer min fd pojkvän och kräver att han ska återbetala de lån som förfallit till betalning och återlämna den egendom som han lånat ut av mig.

Min fd. pojkvän nekar till alla de lån jag givit honom och uppger att de saker som jag påstår att jag har lånat ut de facto varit gåvor.

För en jurist är det inte svårt att räkna ut vad utgången i detta mål kommer att bli då bevisbördan för det påstående om betalningsansvar som ska åläggs svaranden, ligger på käranden. Ett muntligt låneavtal är näst intill omöjligt att bevisa och det samma gäller påståendet om att ev, utlånad egendom inte utgör en gåva.

Bevisbördan borde enligt min mening ligga på den som påstår att ett visst handlande utgjort en gåva, en sk omvänd bevisbörda borde föreligga.

Högsta domstolen har konstaterat att det saknas praxis om vem som har bevisbördan i fall då det är ostridigt att egendom överlämnats men det är tvistigt i fall handlandet utgjort en gåva eller ett lån. Svea hovrätt uttalande i mål nr T 153-11 att det bör kunna krävas att den som oväntat mottar en större summa pengar säkrar bevisning genom at t ex se till att ett gåvobrev upprättas. I refererat mål hade en stor summa pengar (100 000 kr) plötsligt och en till synes oöverlagd överföring skett i tiden nära inpå en för käranden omskakande händelse. Omständigheterna hade enligt hovrätten varit sådana att övervägande skäl talade för att bevisbördan övergick på svaranden i detta specifika mål.

Vilken betydles hovrättens avgörande i ovan refererat mål nr kommer att få är svårt att säga då målet har överklagats till Högsta domstolen.

Enligt min mening bör bevisbördan för gåva generellt sett alltid åligga den som påstår att en sådan har skett.

Canela Skyfacos
Jur kand