Varför behöver man då rättshjälp kan man fråga sig?
Myndigheten ska ju hjälpa den enskilde och Förvaltningsrätten har utredningsskyldighet.
Men fungerar det egentligen i praktiken?
Som jurist upplever jag gång efter annan att det kommer
personer till mig enbart för att få hjälp att tolka vad Försäkringskassan egentligen
har skrivit till dem. Ska ett beslut fattas?
Har beslutet fattats? Vad är skillnad på omprövning och överklagande? Vad
ska jag som enskild göra för att visa att jag har rätt till ersättning? Bara
att förklara hur systemet fungerar tar närmare en timme och vips så är
vederbörande åtskilliga hundralappar fattigare. Hundralappar som de i allmänhet
inte har.
När de fått klart för sig vad som står i Försäkringskassans
papper, inser många att de inte har kapacitet att klara att driva sitt ärende
själv. Någon reell hjälp från myndigheten att tala om får de i allmänhet inte, trots
att Försäkringskassan har skyldighet att hjälpa den enskilde . Istället slutar
det ofta med att de står där ensamma mot Försäkringskassans jurister vid processjuridiska
avdelningen … då känner de flesta sig väldigt små. När ärendet väl hamnat hos
Förvaltningsrätten, sägs denna ha utredningsskyldighet. Frågan är hur långt den
sträcker sig. I många fall tycks det som om rätten anser sig uppfyllt sin
skyldighet när man begärt in Försäkringskassans utredning. Detta är i princip
aldrig nog, den utredningen har ju de facto redan prövats, av Försäkringskassan.
Nu är det istället upp till den enskilde att begära in
läkarintyg och annat som kan styrka deras arbetsoförmåga, till råga på allt
finns det ofta också ett behov att instruera läkaren hur ett intyg ska skrivas
då arbetsförmågan noggrant måste dokumenteras i intyget. En diagnos är inget
värt i dessa sammanhang.Om en person t.ex har fått avslag på sin ansökan om livränta måste han eller hon själv bevisa sin arbetsoförmåga och dess samband med en olycka eller en arbetssjukdom.
Eftersom den enskilde måste klara av att bevisa för Försäkringskassan
att man har rätt till ersättning krävs det att man behärskar lagstiftningen och
har förmåga och möjlighet att skaffa övertygande medicinsk bevisning. Ett
arbete som vi jurister dagligen sysslar med, men som gemene man ofta inte reder
ut. Det händer att personer som kommer till oss försökt ta tillvara sin rätt
själv, vilket ofta lett till att ärendet blivit både felaktigt och försenat. Någon hjälp från myndighet eller domstol har de inte fått!
Få friska människor klarar att ta tillvara sin rätt mot
Försäkringskassan, om man dessutom är sjuk och har nedsatt kapacitet och är
mycket ekonomiskt beroende av Försäkringskassans beslut är det näst intill
omöjligt att klara det. Det är aldrig lätt att tala i egen sak och att hålla
sig objektiv.
Trots detta förvägras de försäkrade oftast möjligheten att
skaffa sig ett juridiskt ombud eftersom rättshjälp mycket sällan beviljas i
dessa ärenden. Inte ens om du är analfabet beviljas det rättshjälp. Detta får
till konsekvens att många tusen sjuka och arbetsoförmögna försäkrade varje år
går miste om rättmätig arbetsskadelivränta, förtidspension eller sjukpenning på
grund av att de inte har råd att ta tillvara sin rätt gentemot
Försäkringskassan.
Det är min åsikt att vi jurister och andra som arbetar med
socialförsäkringar ständigt måste föra fram frågan om rättshjälp eller
rättsskydd i socialförsäkringsärendena. De tvister som uppstår inom
förvaltningsrätten är ofta av en karaktär och vikt för den enskilde som vida
övergår de flesta privata tvister som drivs i tingsrätten och där rättsskydd
utgår. Vi kan inte tillåta att rättssäkerheten sätts ur spel för att den
enskilde inte har råd att anlita ett ombud. På Rättshjälpsmyndighetens
hemsida beskrivs rättshjälpen som ”en social
skyddslagstiftning som ska hjälpa dig som inte kan få rättslig hjälp på annat
sätt.” Det är dags att stå upp för denna beskrivning även i förvaltningsrättsliga ärenden.
Diana Lindgren Sälöen
Kanske borde i stället s.k. "medborgarlön" införas?
SvaraRadera